Oj oj oj va gott de va me Pak Choi

Ja, töntigare rubriker finns faktiskt.

Men jag hittade en väldigt snygg Pak Choi på mitt favorit ICA så den fick sätta grunden för söndagsmiddagen. Jag planerar oftast vad jag ska laga i affären, utgår från vad som ser mest fräscht eller roligt ut just då.
Och idag blev det Pak Choi som fick sällskap av ingefära, chili, vitlök, citrongräs som koktes i en buljong. Slängde ner lite brocoli och risnudlar på slutet och stekte strimlad kycklingfilé.
Känns skönt att bli mätt på fräscha, lätta smaker som inte tynger.
Det har blivit lite väl dekadent matintag sen maran för 3 veckor sedan så nu gäller det att börja hitta tillbaka till formen. Och! Det är ju Premiärmilen som stundar nästa söndag.
Inte för att det jag äter en vecka innan ett lopp kommer vara fantastiskt avgörande för resultatet men i mitt huvud känns det vettigt. Och det är lika mycket huvudet som benen som kommer att kuta de där 10 kilometrarna.

Kom på för någon dag sedan att jag inte har sprungit något millopp sedan 2010. Midnattsloppet sprang jag då på 57 minuter. Året innan kom jag i mål på 55 minuter och då hade jag slutat röka några månader innan. Så man kan säga att jag var mindre nöjd 2010, funderade på att lägga av med löpning. Det var nog inte min grej när jag tränade mer men bara blev långsammare. But little did I know then.... Varför jag inte la av? Jo, det var ju så många sköna människor som höll på med löpning så det var liksom svårt att undvika. För jag lovar, jag försökte faktiskt undvika löpning ett tag efter det tråkiga loppet men det gick inte. Alla träningspass och tävlingar ingår liksom i sättet man umgås på. Jag ville ju fortsätta träffa alla mina vänner så då blir det liksom nästan oundvikligt att inte hålla på med samma grej som de. Så till slut drogs jag med igen.
Vilket får mig att tänka på hur viktigt det är med sammanhållning och grupptillhörighet. Det är ju säkert liknande anledningar till varför folk dras med i andra "gäng". Man vill känna sig som en i gruppen, vara en del i gemenskapen. Sen att anledningen till att grupperingar sker, såsom motorcyklar, biodling eller viärblondaochdetärinteni-idioter, är en annan sak. Men grunden är någonstans densamma tror jag. Vilken tur att det var löpare och inte rasbiologer jag stötte på.
I alla fall...

Premiärmilen ska bli lite utav min revansch på millopp.
Coachen tror jag kommer kuta på, huh, jag vågar knappt skriva ut det i text....SUB 44!!! Jag sa till på skarpen att han inte kan säga så, jag blir ju rädd!
Men jag måste ju samtidigt erkänna att jag innerst inne också blir väldigt glad och stolt. Jag, den stora, långsamma klumpen som för 4 år sedan hasade mig runt 5-6 km i ett elljusspår på mornarna för att sedan ta mig en cigarett eller 8 på eftermiddagen.
Och idag tror någon på att jag kan göra milen på, huh, nu måste jag skriva det igen, SUB 44.

Den känslan...
Den är jävligt cool.

Bäst före?

Sämst 10 månader efter iaf.

Asså.
Huuur ska man veta va de e för datumformat som gäller?
Går den ut 2011 eller 2012?
Mögelsporerna utanpå burken gav mig en hint men jag var ju ändå tvungen att ta en sipp.

Jag måste börja dricka oftare....
Ska ta med som bildbevis till läkaren om han börjar svamla om alkisbeteende igen.

Karatefeeling

Jag har lite karatefeeling idag och då fick jag detta fantastiska tips.
Syltor.se!
En fantastisk sida hörni.
Wohoo, In i dimman! Jo, jag gör också sådant ibland. Inte så ofta men idag har jag världens anledning. Och det är vila på schemat imorgon.
Tror jag.... Äh, nu kör vi!

http://www.syltor.se/senasterec.php?typ=rundor

Kortbralle-premiär!

Så här kan det se ut en sommardag när färgen börjat fastna på benen.

Körde 1000-ingar igår på Årstabron med IF Linnéa där jag hjälpte Anders med passet.
Just combon 1000-ingar+IF Linnéa+Årstabron är bästa intervallpasset alla kategorier!

Hade fått besked av coachen om att jag skulle göra 8 st i 4:15-tempo.
Han blev förvånad att jag inte kom med några protester. Jag gör typ alltid det när det ska springas snabbt. Men skillnaden den här gången var att jag hade gjort detta förr.
För kanske 2 månader sedan skulle jag köra 1000-ingar i 4:15, och Då! protesterade jag vill jag lova. Och då skulle jag köra dem själv. Jag var rädd dagarna innan. Det är ju jättesnabbt, jag har aldrig kutat så snabbt.
Men det gick vägen kom jag ihåg. Med en nära döden känsla men det gick, så det skulle väl gå nu med.
Nu i efterhand kom jag förvisso på att för 2 månader sedan gjorde jag nog bara 6 intervaller....haha kul. Jag lyckades lura mig själv.
Ska testa det oftare, det verkar ju funka.
I alla fall, solen sken, det var varmt, tusingar på schemat. Då är det som gjutet för kortbralle-premiär!
Det var ett ögonbryn eller två som höjdes, men kom igen, man blir ju varm efter 10 minuter.
Eller jag blir. Jag svettas knappt, blir mest varm bara.
Passet gick bra, blev tom lite snabbare än tänkt.
Wohoo, I'm back!

I morse kl 07.00 när jag snabbpackade väskan till joggen från jobbet hem i kväll, ja då sken solen så fint in genom fönstret.
Så kortbrallorna åkte med. Måste ju förlänga premiärkänslan.
Att solen sen hade gått ner kl 18 när jag skulle bege mig och det endast var 3 grader ute....hade jag inte alls haft med i planen som jag utformade på morgonen.
Eh...jo, jag erkänner. Det var kallt. Även för mig. Men vad gör man då? Jo, man ökar!
Så junkjogg fick bli reviderat till ett distanspass istället. Men, jag blev varm.

Så, av med brallorna! Det är vår!
Typ, 3-gradersvår iaf....

When the shit hits the fan

Varför är det så att de som står en närmst är också de som får ta all skit?
Eller ptja, de som jobbar inom service får också ta en del obefogad skit från personer som haft en dålig dag.
Och just då råkar man ju faktiskt stå nära inpå personen ifråga....
"Kill them with love" är något som alltid funkar. Riktigt kul blir det dessutom för mig då, att se dessa arga, sura troll bli lite lätt handlingsförlamade när de märker att det enda de får tillbaka är ett fantastiskt brett leende och lite kärlek. De e kul. Don´t let them get to you!
Men det var en lång parantes det.

En fin mäniska öppnade sig för mig idag och berättade lite utav sin livshistoria. Det var en väldigt tragisk historia som har pågått under många år. Och någon som står nära är en anledning till tragiken.
Jag har själv haft mina sämre dagar just nu och det har också att göra med mina nära. Och någon i min närhet får skrapa bort skiten.
Det liksom börjar lukta, rinner över, det blir kladdigt och oj nu landade skiten på fläkten också....
Träffade en kvinna som driver ett stenhuggeri för ett tag sedan och en stor del av hennes verksamhet består av att tillverka gravstenar.
Vi fick prata en stund och jag frågade henne hur det var att träffa alla dessa mäniskor som befinner sig i sorg.
Det var inte så märkligt tyckte hon, döden är något utav det naturligaste som finns. Det händer oss alla någon gång men det är något som vi sällan vi pratar om. Förens det är försent. Hon pratar om döden vartenda dag. Då är det inget konstigt till sist.
Vi måste prata om det.
Denna kvinna berättade att är det något dessa samtal har gett henne så är det just att värdesätta de små detaljerna här i livet.
Att det kvittar hur mycket pengar vi lägger på prylar, hur mycket vi än öser matriella ting på våra nära. Det man kommer ihåg är de små detaljerna som inte kostar någonting.
Hon berättade om en lastbilschaufför, han var ofta borta på långa körningar och inte hemma så ofta.
Men varje dag klockan 15.00 ringde han till sin fru, som han varit gift med i närmre 20 år, för att bara prata. Kolla hur hennes dag varit, berätta lite om sin dag, vad de skulle äta till middag när han kom hem 3 dagar senare.
Varje dag klockan 15.00
Det är de stunderna han saknar mest idag. Inte de soliga semesterresorna, inte lyxmiddagarna på krogen, inte den jättesnabba motorcykeln han fick utav henne i födelsedagspresent.
När klockan slår 15.00 gör det numera lite ont i hjärtat hos denna lastbilschaufför.
Det han saknar mest är ett litet telefonsamtal med någon han älskar.

Ring någon du älskar. Börja med ett hej.

Det här är en Lyckoklöver. Den ska någon fin person få.
Och jag behåller en själv. Jag är fin jag me.

Liemannen finns i Din rumpa!

Har Du städat tarmen i år?
Får en känsla av att man har malt ner ett gäng rörmokare och gjort tabletter utav dem.
Undrar vad som händer om man släpper ner en tablett i toastolen.
Det är ballt att jobba med reklam...
På Nybrogatan, Östermalm hittar Du denna livräddare.

1a dagen på året med bara 1 tröja!!!!

Våren kommer nu va? Säg att den gör det....
Snart e de dags för kortbrallor, jag känner det på mig. Det här var nog senast, Klubbmästerskap i Tanto. Gissa vem som vann Baklängeslöpningen!
Jag kan inte bara kuta framåt....

Fattar inte hur jag har kunnat överleva så här länge utan en BH-tork

Sjunger blodpuddingens lov

Äntligen!

Blodpudding är en favoritmåltid här hemma. Lätt, gott, snabbt, naturligt och samtidigt en välbehövlig järnboost. Puddingen ovan är från Per i viken, http://periviken.se/ som jag brukar köpa på ICA inne på NK. De har dock haft tomt i hyllan någon vecka så nu blev jag lite varm i själen då jag såg att hyllan var välfylld igen.

Den kostar säkert 3 gånger mer än den vanliga halvcirkelformade klumpen men den smakar också så mycket mer. Prova!

 Denna pudding har jag fått i mig ett otal gånger tillagad av en annan pudding på Ulriksdals Wärdshus.

Om det är någon pudding som tillagat denna låter jag vara osagt men jag åt den på Eriks Gondolen på en bjudlunch en fin vårdag. Mycket trevlig den med och dragon till passade finfint.

En smarrig lever

"Hur har du det med spriten"

Fick svar på mitt blodprov och tydligen ser allt bra ut förutom just mina levervärden som låg precis på gränsen för vad som är ok.
Så läkaren frågar hur jag har det med spriten...
Haha! Va?!?
Jag visste inte vad jag skulle tro men en massa tankar hann flyga igenom skallen.
Kan det vara så att mitt dekadenta festande från tiden då jag....bara festade, hade satt sina spår?
Men det var ju flera år sedan jag slutade med det. Måste nästan anstränga mig för att få i mig mer än 2 glas vin en kväll nuförtiden.
Märkligt.
Iaf, kan vara spår från en infektion också sa han. Nytt prov om 2 veckor.
Jag ringde genast upp min löparläkare istället, Mia. Hon har hållt på med det här lite längre än jag och är väldans påläst med vad som händer i kroppen.
Inget konstigt, cellvävnadssammanfal(...?) Levern får jobba väldigt mycket när vi kutar och håller på.
Skönt. Eller ja, du fattar vad jag menar med skönt.
Tänk att få komma till en läkare som håller på med löpning själv? Så många frågor man skulle få svar på då. Började fråga ang järnvärden, HB-nivåer och långdistans men det enda svar han hade var att han inte känner till de mekanismerna....
Jaja, jag kan iaf fortfarande kuta. Det är det inte alla som har möjlighet att göra.

Marathonlöpare med skrumplever.
Den känslan.....

Vänskap är mitt syre

Jag har haft en jobbig dag med tunga budskap.
Men mitt i allt jbbigt så är jag ändå glad. Jag börjar undra om det kanske är något fel på mig, jag ska inte vara glad nu.
Men jag inser att jag är lycklig för att jag har så fina människor runt omkring mig, som jag kan få luta mig mot när jag inte orkar stå riktigt stabilt och stadigt på egen hand. De erbjuder mig en hållplats mitt i livet där jag kan få sitta ner en stund, dra en filt omkring mig kanske, andas och samla mig för att invänta nästa tåg som jag ska med.
Denna vänskap gör mig så glad och tacksam att det blir alldeles mjukt och varmt i magen.
Jag tänker på hur det skulle kunna ha varit utan dem.
Usch, jag orkar inte ens tänka färdigt tanken.
Den känslan....

Jag är frisk, jag har vänner på riktigt. Jag är lyckligt lottad.

Tack

Barbarerna från Söder, Namban Rengo

Jo. Tillbaka till Tokyo.
Jag har nu hittat The Pink Cow och det visar sig att det inte är en porrklubb. Skönt.

Men det är inte heller som jag hade fått för mig, en restaurang med 15 pers som ska sitta och äta en middag. Jag kommer in i en liten lokal fylld med människor, mestadels västerlänningar.
Det är en löparklubb!
Fantastiskt! What are the ods?
Och precis som min egna klubb, IF Linnéa, träffas de efter ett lopp för att äta, ta några öl och bara hänga.
Jag hade kommit hem!
Snabbt hittar jag Julian och Phil och jag får lämna tillbaka 1000 Yen till Julian och än en gång tacka för hans vänlighet. De presenterar mig för lite folk och vi får berätta den fina historien flera gånger om hur vi träffades för bara några timmar sedan och hur de hade hjälpt mig ur min knipa.

Jag pratar med ett flertal människor under kvällen som alla berättar intressanta, fascinerande saker om deras nya hemland som jag aldrig hade fått reda på själv annars.
Tex, en bekant skulle köpa en taklägenhet med en väldigt stor balkong. I kontraktet stod det "You are not allowed to build a tempel on the balcony" Humor! Tydligen hade någon annan i huset släpat upp en massa tunga stenblock och byggt ett mindre tempel på sin balkong utan att tänka på att den kanske inte är lämpad för all den extra tyngden. Men, hyresgästen vägrade riva templet då det inte står något om att man inte får bygga ett tempel i kontraktet. Såklart.

Eller att man behöver inte buga. Det går bra att ta i hand också. Det är ganska invecklat det där med hur man ska buga. Det kommer bara att bli fel hur man än gör så det är lika bra att inte ens försöka.
Bra att veta.

Tydligen är det mycket svårare som japansk medborgare att komma med i loppet än vad det är för en utländsk. Jag själv kom med på första försöket och flera i Namban med utländskt medborgarskap hade kommit med flera gånger medans japanerna i klubben inte alls hade kommit med lika ofta.
Jag träffade en japansk tjej som först efter 6 försök kom med. Så, coachen, byt medborgarskap ett år.

Bob & Tom

Bob, den sköna killen till vänster, flyttade till Tokyo från New York för 40 år sedan. Han är idag 64 år.

 3:05 blev hans maratid! Respekt! Som Micke sa, ungefär:

"Det är skönt med sådana människor, får en att inse att man alltid kan bli bättre"

Hans dotter hade flyttat till Bangkok, det var lite tråkigt eftersom att där inte finns någon rolig mara att springa. För man kan ju inte resa någonstans om det inte finns ett marathon att kuta höll jag med om.

Bob och Tom vet ungefär 2 saker om Sverige. Abba och Milleniumtriologin. Och de är fantastiska! De var så lyriska så jag råkade lova att jag ska läsa alla böckerna. De har desutom sett den svenska filmen, med svenska röster och japansk undertext och den var otroligt bra. De visste också att det hålls guidade turer i Stockholm som går i böckernas spår. Jag lovade dem att om de någon gång kommer till Sverige så ska jag ordna en guidad löptur genom Stockholm.

Jag blev presenterad för Kazuo, en japansk kille. Kazuo är den i klubben som ser till att saker händer. Han bokar lokaler, arrangerar fester, förbereder vad som ska hända efter tävlingar mm. Jag sa att en sådan kille har vi också i min klubb! Han heter Ken. Kul.

Det var verkligen en givande och rolig kväll och en fantastisk avslutning på en dag som jag sett fram emot under en så lång tid.

Så, är du någon gång i Tokyo så träffas de och tränar varje onsdag och efteråt brukar det bli en gemensam middag eller öl. Alla är välkomna!
http://www.namban.org/

Jag har nu även skickat en stående inbjudan till Bob, att de ska höra av sig om någon av deras medlemmar kommer till Sverige. Så får de, Barbarerna från Söder hänga med på träningspassen med IF Linnéa, Söders hjältar, och festen efter loppet.

Tack alla Julian, Phil, Greg, Tom, Bob, Kazuo och alla andra i Namban Rango för att ni gjorde mitt Tokyo Marathon än mer oförglömligt!

En gåva är inte bara en gåva

Jag drog in till NK idag för att hitta en gåva till Mr. Hosono som tack för hjälpen med allt.
Träffade Mariko där som gav mig ovärderliga tips på vad man bör tänka på när det gäller gåvor och japaner. Hon är själv japanska så hon har stenkoll. Mycket bra. Jag hade något minne i bakhuvudet just ang gåvor och japanska traditioner, att det inte är som de svenska. Och mycket riktigt.

Nu har jag desutom googlat lite i ämnet efteråt och inser att det finns en väldigt lång tradition och ett, för mig som västerlänning, invecklat system i hur det här med gåvor fungerar.
Kort sammanfattning är att man ska uppehålla en balans och harmoni genom vad, hur, när gåvor hanteras.
Invecklat men väldigt fascinerande. Och som alltid finns det en anledning till allt.
Mer ingående om japansk gåvotradition kan man hitta här:
http://japan.ifokus.se/articles/4d715276b9cb4622390656c3-giri-och-traditionen-med-presenter-och-gavor

Bara inslagningen har en viktig betydelse. Här följer en vacker beskrivning på hur man tänker.

"I Japan är paketinslagningen, tsutsumi, inte bara begränsad till det rent funktionella, det vill säga att gåvan ska få papper och snören omkring sig.
- Själva inslagningen har en viktig, andlig och kulturell funktion. Estetiken spelar stor roll när japaner slår in en gåva. Paketets alla sidor, inte bara "framsidan" som i Sverige, ska vara vackra. För många svenskar verkar det räcka med att svepa in gåvan i mycket papper och ösa på med en massa tejp. Men i Japan måste till och med de gömda, icke synliga, delarna utformas på ett tilldragande sätt.
När pappret runt gåvan vecklas ut avslöjas nämligen givarens äkta karaktär. Är man en ordentlig eller en slarvig person? Atsuko gör jämförelse med människans själ. Den är också ofta gömd och osynlig vid första ögonkastet.
- Ju fler skikt som öppnas in i oss, desto mer sanna och äkta visar vi oss för omvärlden. Och till slut öppnas vårt hjärta och vår själ. På samma sätt omsluter paketet gåvans innehåll. Därför är det för nästan alla japaner en omöjlig tanke att överlämna en naken, oinslagen present eller gåva.
Precis som när man försiktigt hjälper en vän på med kappan måste en gåva slås in med ömhet och omsorg, fortsätter hon. Det japanska ordet ho si betyder just att klä på ett föremål."
Hämtat från denna artikel om du vill läsa den i sin helhet
http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/ytan-lika-viktig-som-innehallet

En modern tradition som kom för bara några år sedan men som har satt sig hos många redan är Alla Hjärtans Dag.
En dag då kvinnor ger choklad till sina manliga kollegor även fast det inte är kopplat till något romatiskt, kallas Giri choco. Och många byter choklad med varandra. Mellan väninnor kallas det Tomo choco och choklad till någon man verkligen tycker om då ska det vara en dyr choklad, Honmei choco.
Läste ett tips att man skulle ha med sig extra choklad denna dag utifall att man skulle få choklad av någon man inte förväntat sig att få utav. Så man har choklad att ge tillbaka. Mycket choklad blir det...
Och det är inte slut här.
White Day, som är den 14 mars, då är det payback time. Då ska männen ge tillbaka till alla kvinnor som de fick choklad av på alla hjärtans dag. Det behöver inte vara choklad igen men det bör vara en gåva värd 3 gånger mer än den de fick. Snacka om att man ska hålla koll på vad man fått utav vem.

Så, vad blev det?
Det blev pepparkakor, en flaska 100% Blåbär och en mugg från Iittala. En mugg från en service som jag själv har hemma och som jag tycker är väldigt vacker med mönster som hämtat från de finska trollskogarna.

 Från Iittala.com