Förlossning i målområdet

Jag börjar tänka på tacksamhet, jag brukar göra det i jobbiga situationer.
Tacksamhet över att jag har kommit ända hit, att jag ens har möjligheten att kunna genomföra ett Marathon, att jag har en kropp som klarar av det jag utsätter den för.

Jag känner tacksamhet över att jag blev en av nära 300000 som ville göra det jag gör just nu.
Suger i mig mer gel, mer brikanyl, inget hjälper.
Nu e de fan jävligt jobbigt på ren svenska.
Börjar räkna ner. Längtar till målet. Oj, uppförsbacke! Näeh....orkar inte, vill inte. Kom igen nu då!!! Jag GÅR inte i ett marathonlopp!

Sista backarna börjar jag gå i backarna... Nu är jag så trött som jag aldrig varit, känner mig febrig och bara längtar efter att få lägga mig ner.
Kanske ska gå sista biten ändå, vem bryr sig liksom? Nä, jag börjar springa igen när backen planat ut.
Eller springa och springa, det är ingen vacker löpning jag bjuder på men jag är i gott sällskap av fler som lider runt omkring mig nu. Flera har stannat, stretchar ut någon kramp, eller går.
Jag håller mig nu i rörelse, kan vi kalla det.
Ser målet, har absolut inget kvar att trycka i för ens en liten yttepyttespurt. Det bara finns inte.
En massa fotografer står, sitter, ligger och står i målområdet. Jag hinner faktiskt tänka på hur pass osnygg jag kommer att se ut på bilderna....
Mål. Tom. Trött. Jaha. 3:44. Kul. Precis under mitt ursprungsmål.
Följer strömmen av stapplande löpare.
Otroligt mycket funktionärer 15 st står och delar ut någon flaska sportdryck. Jag är fortfarande ganska nollställd. Går vidare till nästa 15 man som delar ut en minnes-handduk. En liten dam lägger handduken över mina axlar, säger något jag inte förstår och ger mig en lätt klapp på axeln.
Omtanke. Det räckte. Nu brister det! Tårarna börjar rinna. Jag lutar mig mot ett staket och börjar lipa. Försöker komma på om jag är ledsen för att tiden inte blev som jag ville men nej, jag är inte ledsen som i besviken. Jag behöver helt enkelt få ur mig känslor som svämmar över. Loppet är över. Det måste vara så här det känns att föda barn va? Förlösande.
Jag klarade det inte men ändå så klarade jag det. Pers med 22 min.
Jag tar mig samman något och börjar gå mot nästa 15 som hänger på folk medaljer med tårarna rinnande längs med kinderna.
Verkligenheten börjar så smått komma ifatt mig nu.
Mot nästa 20 som delar ut bananer.
Hur var det nu då?
Jag befinner mig på andra sidan stan från mitt hotell.
Jag har inga kläder att dra på. Det börjar bli kallt... Och nä. Just det. Jag har ingen telefon (hur den nu skulle ha hjälpt) inget tågkort. Inga pengar.
He. He. He....
Och nä, här finns ingen jag känner heller.
Jag lommar vidare. Kanske, kanske finns det någon buss tillbaka till starten. Som liksom "ingår".... Föga troligt men jag orkar inte kommar på något just nu.
Så. In i hallen där ALLA andras påsar ligger.
Följer strömmen igenom uppsamlingshallen vidare till nästa jättehall där en massa anhöriga står och väntar. Jag går nu väldigt långsamt, som att jag väntar på att någon ska komma fram och lösa mitt problem åt mig... Nu är jag ute ur hallen. det är inte varmt. Alla andra har jackor och långa byxor på sig. Jag har fortfarande kortbrallor och linne. Och en handduk förstås!
Jaha... är det nu jag ska börja bli nervös?
Lös problemet!
Men hur då......?

20 km är långt

Nu försöker verkligen fokusera på att vara här och nu. Det ska vara jobbigt, det hör till, jag har tränat inför detta, jag kan detta.

Jag har halva loppet kvar, nu känns ansträngningsnivån som i slutet på ett intervallpass fast på ett märkligt vis.

Jag suger i mig resten av gelén och drar även i mig Bricanyl, min sista livlina som jag sällan använder.

Har nedsatt andning men endast med 10% så inget jag är beroende utav.

Åh, det blev genast lite lättare att andas.

5 min senare är skiten tillbaka. Ok. Jaha. Så. Nu måste jag ställa om.

Jag kommer inte nå mitt mål på 3:29. Men har jag rest ända till Tokyo så ska jag slutföra, något annat finns inte på kartan.

Nu är det tungt. Tungt att andas, men psyket är tyngre. Jag har ju kapaciteten, jag vet det!

Men den fanns inte i mig idag. Något är fel men jag får ta det sen.

Nu, ska jag ta mig in i mål!

Svamp-Bob & Kö-nazisten

Men det är sådant som händer, ingen panik, det går över.

Börjar fundera på vad Bajjamaja kan heta på japanska. Skulle tagit reda på det innan kanske....

Ok, nu har 8 km gått och det enda jag tänker på är att jag är kissnödig.

Och brallan har inte blivit torrare... Lös problemet! Så jag kan fokusera på det jag ska göra, km-tiderna är inte jämna, inte bra.

Jag ser toaletter som denna gång ligger alldeles intill. Jag rusar. Kö!

Ok, men jag måste så det är bara att gilla läget. En kort, fyrkantig snubbe, ramlar in efter mig, jag ser hur han försöker glida förbi mig i kön. Icke japan ska tilläggas. Hell no! Inte  före denna könazist! Väntar kanske 1 minut i kön, känns som 10. Det är fyrkantsBob och jag som står först nu, en dörr öppnas, jag rusar.

Hah! Trodde du va.

Befrielse!

Sliter itu de icke torra trosorna och slänger dem. Vill INTE ha skavsår i några mjukdelar, tightsen är funktionsmatrial så de kommer snart torka.

Ja precis. Jag har kissat på mig. Det gör väl alla någon gång? Eller hur? Säg att det är så...

Är inte löpning romantiskt så säg?

Ut, iväg. Den km-tiden landade på 6 minuter, min plan är 4:58 så jag behöver kuta in lite över en minut men jag har ju hela 32 km på mig.

Lugn, ingen panik. Drar på lite, får en varvtid på över 5. Konstigt. 5-tempo ska inte vara direkt jobbigt och nu hade jag ju tagit i för att springa in lite toatid.

Äh, det släpper snart. Är lite trögstartad ibland.

Lite svårt att hålla koll på tempot då man lätt tappar satellit i en stad med så många höga byggnader så jag slutar försöka hålla koll på tempot hela tiden. Kör på känsla för att inte stressa upp mig och stämmer av endast varvtiden vid varje km.

15km, nu börjar det kännas ganska jobbigt trots att jag ligger på ett annars för mig behagligt tempo. 

Benen funkar fint men andningen känns för tung för denna ansträngningsnivå. Ganska många har redan börjat gå nu.

Jag trycker i mig en Voltaren, det har gjort underverk förr.

Jag kommer nu på att det är när jag tittar ner i marken som jag blir mer yr. Så, titta upp, se framåt, det finns inget på marken att glo på.

Öppnar en gel för att så sakta få i mig energi.

Halva loppet har gått.

I got pee in my pants....

Så loppet är igång, jag är igång. 

Jag har så otroligt mycket att titta på. Överallt står det människor, överallt löpare.  Det känns som att säkert en tredjedel av deltagarna har klätt ut sig på något vis. Och det är ingen hejd på kreativiteten! På hotellet innan loppet träffade jag Trent, The Marathonman från Sidney. Han åker runt hela världen och springer lopp iförd en typ Stålmannendräkt. Med mantel...

Under loppet hinner jag se en panda, ninjor, en banan, (som

Trent fö sprungit genom Sahara med, han i banandräkten) flera radiomaster, en handfull kostymnissar med portfölj, ett otal lustiga hattar, aliens och Gud vet vad. 

Jag känner fortf av åksjukan, lite yrsel som jag ännu inte har blivit av med trots att jag landade för 5 dagar sedan. Märkligt. Stundtals känns det som att hjärnan uppfattar en hundradels sekund för sent att foten har träffat marken. Den känslan....

Efter 2-3 km lättar trängseln något och man måste inte kryssa mellan löpare hela tiden. Skönt. Nu kanske tempot kan stabiliseras. 

Men vad nu? Jag känner mig kissnödig! Jag gick ju precis på toa. Jaja, det kanske går över. Det gör det ibland. Börjar ändå kolla efter toaletter och inser att de flesta toaletterna som det hänvisas till är de offentliga. Inget fel på dem, mycket bättre än bajjamajor, men de ligger inte alldeles intill banan och det går inte att se om de är lediga eller ej. 

Men det går säkert över snart. 

Fast nu är jag inte så torr i brallan längre... 

Starten

Ja, jag erkänner.
Jag är inte alltid ute i god tid. Men kom igen, om man sitter 50 meter från startfållan i en hotell lobby, varför stressa?
40 minuter innan start (det är väl i god tid) går jag ner för att leta rätt på var jag ska dumpa min påse med kläder och prylar som jag vill ha när jag kommer i mål. Målet är dessutom på andra sidan stan.
Nu är startfållorna fulla av förväntansfulla löpare, man kan inte längre se asfalten på vägen här nedan längre.
Jag ser ingen löpare med sin dropbag och börjar fråga runt var jag ska lämna min. Engelskan är knagglig hos många men till sist förklarar en funktionär att " the trucks are gone"
What!?
Jo, vagnarna som samlat upp påsarna har kört iväg till målet. Meh! WTF!
Starten har ju inte ens gått ännu.
Jaja, som sagt mitt hotell är precis intill så en funktionär i 70 årsåldern tar mig i handen och vi joggar igenom hela startfållan till andra sidan så jag kan komma in till mitt hotell.
Tar hissen upp till rummet, lite stressad men jag hinner gå på toaletten en gång till. Skönt. Dumpar min påse, drar av mig överdragskläderna. Tar hissen ner i linne och kortbrallor.
Ner till starten och hoppar in i min fålla. Vädret är optimalt, kanske 12 grader, ingen sol, inget regn, vindstilla.
Starten går!
FULLT med folk.
Ganska snart inser jag att det där med startgrupp och förväntat tempo inte är så synkat för en hel del.
Men jag stressar inte upp mig av att det är folk "i vägen" jag har ju 42 km på mig.
Snabbt börjar jag plocka löpare, loppet är igång.

Och en närbild på den blommiga jackan

Snygg va?

Det här är ju inte någon sabla modeblogg

Men!
The North Face har släppt en ny kollektion löparkläder. Den är så ny så just nu kan jag inte hitta den på nätet ens. Släpptes i Tokyo först sa de i montern iaf. Det är här det händer vet ni.
Och det är en riktigt snygg kollektion!
Kolla in jackan som jag bara var tvungen att köpa. Supertunn och supersnygg. Feminim utan att bli töntigt brudig.
Så, ni som känner någon i branschen se till att de tar hit kollektionen omedelbums till Sverige. Både dam och herr i snygga färger utan att bli allt för skrikigt.

Skärmen och shortsen är från Asics som tydligen också ville följa med mig hem.

Japaner, japaner, överallt japaner

Helt otroligt!
För några timmar sedan stod här 35000 pers som skulle springa Marathon.
Nu syns inte ett spår.
Inte en soptunna, inte ett avspärrningsband, inga Bajjamajor, (eller vad de nu heter på japanska, en tanke jag hade under några km...) inte en tomflaska så långt ögat når, den hjärtformade konfettin från startceremonin är såklart bortsopad. Trafiken flyter på som vanligt.
Otroligt!
Och jag vet inte hur många funktionärer som har varit engagerade idag. Kändes som det fanns lika många funkisar som löpare. Måste ta reda på den siffran.
Överallt stod de och det kändes som att vissa fanns endast för att heja och applådera. Eller om i fall att någon skulle vilja ställa en fråga. Överallt!
Och jag sprang förbi flera löpare som hade texten " Marathon Doctor" på ryggen.
De är effektiva de där japanerna.
Det måste man ge dem.
Så effektiva så att dropbag-vagnarna körde iväg 30 minuter innan start.
Den känslan....
Men det är en annan historia. Kommer på en blogg nära dig.

The short version

Vilken kamp!
Mot onödiga tankar och en kropp som betedde sig konstigt.
3:44 blev det. 15 min från mitt mål men iaf ett pers på 22 minuter.
Känns ok ändå. Trodde att jag skulle bli väldigt besviken men faktiskt inte. Allt som har skett under resan hit, och som fortfarande sker, har varit värt det alla gånger.
3:29 får vänta till nästa Marathon.
Men det ska ske detta år. Basta!

Den barnförbjudna storyn om mitt Tokyo Marathon kommer sen.
Det hinner ske en hel del under några timmar...
Nu ska jag ut och äta middag med mina nyfunna marathonvänner.

Jag informerade receptionen att hotellets nycklar inte funkar att springa en hel mara med.

Examensdags

Nu är det knappt en timme kvar.
Har inte varit nervös alls under veckan, men nu! Det är löpare överallt, doften av liniment ligger över hela hotellet. Färgglada människor som ska ut och kuta idag.
Jag har vetat om denna dag i 6 månader, nu är den här.
Känns overkligt. All tid, all svett, allt gnäll som jag lagt ner på att denna dag skulle komma.
Nu börjar jag snart lipa.
Det är på riktigt!
Jag vet att jag är stark, jag vet att jag kan fixa det. Men...tänk om. Tänk om jag inte orkar, tänk om jag går sönder, tänk om jag får problem med andningen, tänk om sömnbristen har satt sig på skallen.
Jag gör det bara för mig själv men såklart, det skulle vara tråkigt att inte komma in på den tid jag vet att jag ska klara.
Den känslan
I vilket fall så har resan hit varit otroligt rolig och lärorik. Jag har sprängt mina gränser flera gånger redan. Jag har gång efter gång pressat min kropp att orka lite till, lite till.
Jag har tränat ner mig som jag aldrig tidigare gjort. Varit så slut i benen att jag har stannat mitt i en backe för det fanns inget kvar att ta utav.
För jag vill se vad som finns att ta ur mig.
Idag får jag se vad som finns i mig.
Sen fortsätter resan, för det finns alltid mer att plocka ur den fantastiska maskinen kroppen. Det gäller bara att hitta kartan och lära sig läsa kartan.
Ken, min kartläsare har hjälpt mig hit.
Nu är det upp till mig.
Jag är lite rädd nu.
Jag kan detta. Jag är stark. Ena foten framför den andra.
Man blir bra på det man tränar.
Det är detta jag har tränat inför.

Bilden är från ett långpass tidigare i år i ösregn, ensamhet, snöfall, motvind, minusgrader. Det byggde pannben.

Fatta logistiken

Tänk att trycka in hela Sveriges befolkning i en stad. Sen stänger man av trafiken.
Helt otroligt.

Utanför boxen

Kolhydraterna kommer ut ur porerna snart. Och ändå har jag inte ätit någon pasta, det är för tungt för mig. Men sushi och dumpings har gått ner en hel del. Hittade detta kreativa alternativ i en brödaffär. Perfekt att kunna ta med sig! Mycket bra ide

Laddar

Hur tänkte de här?
Var ju tvungen att prova. Svett.

Det måste varit en kvinna som utvecklat de japanska toaletterna

Och toaletterna!
På en del behöver man inte ens ta i locket! Tryck på en knapp så fälls locket upp eller ner. Ljuvliga känsla.
Och! Och! Och!
Vissa toaletter är utrustade med ett ljudsystem!!! Inget Bose men ändå.
Om du inte vill att alla andra utanför ska höra hur mycket du skvalar eller om du kanske gör 2an så trycker du bara igång det inspelade porlandet. Kul!
Och givetvis finns det inbyggd rumpdusch men den har jag inte vågat testa, jag är inte så renlig utav mig ännu.

Ok, vilken är spola?

Tur! Man fick ingen ansiktsdusch om
Man tryckte fel

Affärsförbindelser börjar ta form

Föreslog för tallriksförsäljaren att han skulle börja exportera till Sverige. Jag gick runt hur länge som helst för att bestämma mig vilka jag skulle ha.
Som tack för affären fick jag ett paraply och en värmeplåster.
Jag klistrade det på tröjan på ryggen. Och jo, det funkar! Så nu går jag runt med ett litet element på ryggen.
Jag tror jag ska göra lite mer business med den killen.

Fina fiskar

Kommunistiskt kaffe

Kommunismen kan vara en fin tanke men det är ungefär det också stannar. Hitade ett hål i väggen.
Här finns ingen cappuchino, latte, ristretto, cortado, americano, Chai, vitamindryck, smoothies, mammalattes, moccas.
Här finns, tadaa:
Kaffe. Punkt.
250 yen koppen.
Underbart.
Ja, jag romantiserar men ibland är det skönt att inte behöva välja.
Jag tror vi börjar inbilla oss att ju fler valmöjligheter vi har desto bättre liv får vi. Är det så?
Iaf. Veckans bästa kaffe.

Så ska en använd gjutjärnsgryta se ut.

Tänker på hur denna kille skulle reagera på ett fläckfritt italienskt kök med den senaste utrustningen. Garva åt bajsnödigheten kanske?

Rost är romantiskt

Det tycker säkert inte de som sliter från kl 3 i ottan med att langa fisk...

Centrifugen

Kommer ni ihåg den toppmatade centrifugen som fanns i tvättstugorna på 70-80 talet? Jag vet var de har tagit vägen! På med lyse, skruva på en dammsugarslang sen e de ba å åk!
Notera flaggan på fiskbilen i bakgrunden....

Organiserat kaos

Först när jag kom trodde jag att jag befann mig på obehörigt område. Överallt körde små pickuper och flakmoppar runt och de tar ingen hänsyn till turister. Här e fisken prio 1. Helt rätt.

Hål i väggen

Överallt är det små håll i väggen med otal kartonger av mat och prylar som säljs. Mestadels till restauranger, och några förvirrade turister, privatpersoner tar sig sällan hit.

Skräpande Tonfisk

Tsukijis fiskmarknad är den största i världen. 2000 ton hanteras här varje dag.
Tyvärr en suddig bild men jo, det är tonfisk som ligger och skräpar. Det blir många sushis på de där

Hade jag haft ett kök.

Då hade jag köpt så mycket mat att provlaga. Nu nöjer jag mig med att titta. Som torkad bautabläckfisk

Fredagmorgon. Kan inte sova. Drar till fiskmarknaden.

Jag är hysteriskt sömnig men vaknar kl 5:30. Känns sådär för formen. För jävligt rent ut sagt. Men det finns ju värre ställen att vara sömnlös på.
Drar till fiskmarknad istället.

Och lärt mig att det finns sååå många fler saker man kan göra inne på toaletten än vad jag brukar göra.....

Och kommit underfund med att jetlagen är förlängd vad gäller tarmsystemet. Mitt är fortfarande på svensk tid...

Sett vackra ting

Jo. Och så var jag vilse. Igen.

Ritat lite krumelurer i mitt kladdblock bara

Varit vilse ungefär 84 gånger, bara idag

Ätit sushi från ett löpande band

När ska man sluta?

Spanat in det sista skriket. Hoppas också att det är sista gången dessa skriker...

Kan ha hittat en ny hobby. Virka löparskor

Hämtat nummerlappen i denna lilla Gillestuga

Varför? Undrar fortfarande....

Träffat en hård kille på museet

Haha! Nu ska japanerna få lära sig skånska!

På cafe Andersen i Shimbashi. Kul.

Ätit rödbetschips i parken

Promenerat i en park

Jag bad en bön

Det måste vara bra för rörligheten att buga så.

Favoritfirre

En personlig favorit är friterade pyttefirrar. Är de desutom böjda så vet du att de är pinfärska. Äts som chips med citron.

Den obligatoriska sushin

Och kolhydratsladdningen fortsätter.... Detta var faktiskt bättre än nudlarna med ägget

Körsbärsträdens knoppar brister as we speak

Det är barmark. Det är ljummet i luften. Det är vindstilla. Det är optimalt löparväder.

Fattar inte hur kocken kunde veta att jag ska kolhydratladda

Tar seden dit man kommer

Ja, nu är jag ju inte sjuk men är det inte väldigt omtänksamt?

Frågor på det? Nä? Glasklart!

Guidning de luxe

Framme! 
Incheckningen öppnar kl 14, jag lämnar väskan på hotellet vid 12 och börjar promenera runt för att få liten överblick på staden. 
Haha! Kul. Kul. 
Vilse. Lite vilse bara. 
Tillbaka på hotellet 14:30. 
Mr Hosono hämtar mig på hotellet 16.
Hisako, coachens mamma, har varit en otrolig support inför min resa. Hon har bl.a. ordnat så att jag skulle få en privat guide i Tokyo när jag kom fram. Fantastiskt!
Så Mr Hosono tog mig runt till olika platser som är bra att utgå ifrån. Vi åkte upp till 45e våningen så jag skulle få en överblick. Stan är jättestor....
Han hade med sig all möjlig information och kartor. 

Jag fick köpt ett Tågkort och vi hade genomgång av tunnelbanesystemet. Klart som korvspad.... Jag har fortfarande inte lärt mig Stockholms och det är en bråkdel av Tokyos. 
Han hade även fått tag på en karta på Tokyo Marathons bansträckning och jag fick en Japansk parlör som han personligen varit med och skrivit. 

Han berättade att toaletter finns det överallt! Bara att gå in på närmsta hotell. Det är rent. Det kostar inga pengar. Mycket bra! Nu kan man ju lalla runt i stan ett tag och dricka upp sitt medhavda vatten utan att behöva planera. 
Hade det funkat i Sverige? Ja, alla ni som jobbat med service kan nog svaret på den frågan....
Han visade mig var jag kunde köpa mat, en bra brödaffär, var parkerna fanns, var alla underjordiska gångar går, att en station kan ha ungefär 8 olika uppgångar, 
Tänk att någon vill lägga ner flera timmar på att leta reda på matrial och dra runt på en komplett främling mitt i Tokyo för att hon fick för sig att delta i ett lotteri för ett halvår sedan.

Jag blir alldeles varm inombords. 
Den känslan

Kletat in fejjan med Tax-Freens dyraste klet, check!

Men seriöst. Finns det verkligen någon som fortfarande går på detta....?

Nervöst sammanbrott x 2

> Iaf, nu är jag framme. Trött men framme i ett disigt Tokyo men jag kan ana kortbyxeväder banne mig.

> Incheckningen på Arlanda lyckades skrämma upp mig rejält i någon minut. Damen frågade om jag hade visum och nej, det hade jag verkligen inte. Skulle jag ha det? Jag bor i Sverige, sådant har inte jag tagit reda på. Det är väl någon annan som liksom säger till om det i så fall... Eller? Ja, så tänkte jag. Damen tittar på sin skärm, får ihop några veck i pannan och tillkallar assistans. Nu är min mage hemsökt av en jätteklump.
> Har jag lagt ner all den här tid, pengar, tagit ledigt för att komma till Arlanda?
> Men nej, inget visum behövdes så länge man kunde visa upp en returbiljett.
> När jag sen ska gå igenom Gaten på Kastrup så är det bara jag där 20 min innan avfärd.
> Maskinen är stängd säger de nu.
> Samma magkänsla, samma tankar.
> På riktigt?! Och jag har bara kommit till Köpenhamn!
> Kollegan uppfattar nog min blick för hon lägger en hand på min arm och säger "Det är ingen fara, det är bara maskinen som är avstängd. Du kommer fortf på planet"
>
> Den känslan...
>
>
>

There are more reasons than ever to be big in Japan

Varför då då?

Varför åka till Japan?
För att springa ett marathon?
Själv?

Just nu sitter jag på planet och är på väg och fattar nog inte riktigt själv att det börjar bli på riktigt.
Jag menar, när min kompis Ken sa att jag skulle prova och anmäla mig till lotteriet så tänkte jag väl mest att, jovisst varför inte. Det kan ju bli riktigt roligt att åka till en sådan världsmetropol med någon som kan både staden och språket.
Så den 18 augusti 2011 registrerade jag mig i lotteriet.
Det går inte att "bara" anmäla sig, startplatserna lottas ut.
Det finns ca 35 000 startplatser. 285 000 sökte.
På morgonen den 11 oktober kommer mailet:
"Congratulations!  You have been selected to run the 2012 Tokyo Marathon"
Jag ringer Ken och börjar hojta om han har läst sin mail ännu. Han mumlar något och loggar in. Jag frågar om han har fått något mail från lottningen och jo det hade han.
"Jag kom inte med" säger han. Men, va?
Det här var ju inte riktigt med i min plan, om jag nu ens hade någon plan.
Asså, vad nu? Jaha... Jag är en 1 av 285 000 löpare som vill kuta ett marathon. I Tokyo. När kommer detta ske igen? Kanske aldrig. Jag kör.

Ken, som även är tränare i min klubb IF Linnéa och i Team Stockholm Marathon, gjorde ett schema till mig.
Jag kan ju inte resa 97 260 km och lufsa runt. Eller jo, kan kan jag men nu ville jag testa. Testa och se hur bra kan jag bli på knappt 4 månader.
Målsättningen var 3:45 till att börja med. Min bästa maratid är 4:06 som jag gjorde i Stockholm 2011.
3:30 ville jag försöka satsa på till Stockholm Marathon i juni i år.
Efter några veckor märker jag att det börjar hända lite grejer som jag aldrig har känt av tidigare.
Fler och fler kilometrar matas in i min träningsdagbok.
Jag märker att kroppen håller. Benen svarar. Flåset funkar.
Varje gång jag springer testlopp för att kolla formen persar jag. Alltså springer snabbare än vad jag någonsin gjort tidigare på samma distans.
En halvskön känsla börjar forma till sig i magen. Tänk om... Kanske... Ska jag... men det är ju 34 minuter snabbare än mitt personbästa, det går ju inte! Eller? Vågar jag ens tänka tanken? Ja! Va fan! Jag testar.
Eller, jag frågar Ken först.

Ken, en färgglad kille. Lika brutalt ärlig som jag.
"Tror du att jag kanske, skulle kunna, eventuellt, om det blåser medvind, att jag möjligtvis, har en liten chans att fixa 3:30 redan i Tokyo....."
"Ja, det tror jag"
Jaha. Ja, men då kör vi! Igen.
Wohoooooo!

Den känslan.

Fullt är inte alltid fullt

I USA har varje invånare 180 kvadratmeter att röra sig på.

I Tokyo finns det 192 personer på samma yta.

Helt otroligt!

Blir nästan lite sugen på att åka några stationer mitt under rusningstid bara för att.

Måste kännas fint om man lider brist på närhet. Tänk vad skönt att då kunna få åka runt en hel morgon och bara njuta av konstant kroppskontakt.

Värt att tänka på nästa gång du tycker det är fullt.

Det är det inte!

Ptrooo!

Anneli, det arabiska fullblodet.

Hört talas om den pållen?

Första gången för mig idag. Vilken komplimang!
Bäcken fällde kommentaren ikväll när han rastade mig på en skaplig runda. En klassiker. Runt Södermalm. 1 mil. Och snabbt skulle det gå. Allt enligt schemat.
Har inte riktigt lärt mig hela växellådan ännu.
Men det gick bra. Det skulle gå snabbt.  Det gick ännu snabbare.
Bäck försökte med ett "ptroo" när det gick lite väl snabbt.
Onödigt att persa på milen 6 dagar innan maran hehe.

Och nu ska jag tvätta.
Och sen packa.
Och sen inte gå och lägga mig. Jag ska mota jetlagen i grind.

Nu börjar det bli pirrigt. Det är dags snart. Dofta utrikesterminal. Fippla med vätskor i säkerhetskontroller. 

Skräpa runt i en Tax-free och smeta in fejset med den dyraste krämen som finns.

Den känslan

Hovslagaren lämnade ett meddelande

Är det lätt så är det rätt

....och är det rät så är det lätt

som den gode Kay Pollak skulle ha sagt

Lätt, lätt, lätt!

16km på nästan endast barmark kändes lätt. Som en smörkniv i varmt smör. Som när du skär i en köttbit och det visar sig att den är precis perfekt blodig. Som en espresso med den perfekta creman. Som ett kokt ägg med den perfekta konsistensen på gulan. Som att bita i ett saftigt äpple som har den perfekt krispiga, konsistensen. Som en kyss med den perfekta blötheten.
Som en...ja du fattar va?
Den känslan.

Nu ska jag komma på hur jag ska hinna tvätta innan mitt plan lyfter kl 12:10 på tisdag och den enda lediga tvätt-tiden är just på tisdag kl 07.00 Den enda lediga tiden kunde ju faktiskt ha varit kl 12 så det är ju liksom bra ändå på något vis. Jo jag hade en tid igår men jag missade den.
Det kan gå om jag tar Arlanda Express OCH om jag packar ner halvblöt tvätt i plastpåsar.
Det kan gå. Eller hur?

För övrigt så borde min Tvättstuga skaffa sig Facebook. Allting hade blivit så mycket lättare då.
Då kan man ju se när den är ledig eller om något event är på G. Man kan lajka om luddfiltret är tömt osv.

Ska ta ett snack med värdens IT-avdelning när jag kommer hem

Hur svårt kan det vara

16 km står på mitt schema. Igår.... Jag lyckades förhandla till mig ett byte. Idag, söndag, skulle det vara junkjogg. Typ 8-12 km lugn jogg.
Eftersom jag mest såsade runt igår så fick inte 16 km riktigt plats i mitt liv.
Vädret var minst sagt oskönt, men danande. Eller något...
Som Jonas Colting twittrade "Idag är ett vidrigt väder. Det regnar blöta små iskuksflingor"
Då fattar alla va?

Filmvisning erbjöds i Årsta kombinerat med spagetti köttfärssås (jag måste börja laga mer spagettiköttfärssås) och en äppelpaj med smulkrisp de lux.
Bäcken är en hejare på bakning. I fredags var vi flera som fick avnjuta hans Venezuelanska romspetsade isflaks-dessert. Sug på den ni!

Han hyser även förkärlek till pensionärs-blomster. Denna blomma vet jag dock inte vad den heter.