Varför då då?

Varför åka till Japan?
För att springa ett marathon?
Själv?

Just nu sitter jag på planet och är på väg och fattar nog inte riktigt själv att det börjar bli på riktigt.
Jag menar, när min kompis Ken sa att jag skulle prova och anmäla mig till lotteriet så tänkte jag väl mest att, jovisst varför inte. Det kan ju bli riktigt roligt att åka till en sådan världsmetropol med någon som kan både staden och språket.
Så den 18 augusti 2011 registrerade jag mig i lotteriet.
Det går inte att "bara" anmäla sig, startplatserna lottas ut.
Det finns ca 35 000 startplatser. 285 000 sökte.
På morgonen den 11 oktober kommer mailet:
"Congratulations!  You have been selected to run the 2012 Tokyo Marathon"
Jag ringer Ken och börjar hojta om han har läst sin mail ännu. Han mumlar något och loggar in. Jag frågar om han har fått något mail från lottningen och jo det hade han.
"Jag kom inte med" säger han. Men, va?
Det här var ju inte riktigt med i min plan, om jag nu ens hade någon plan.
Asså, vad nu? Jaha... Jag är en 1 av 285 000 löpare som vill kuta ett marathon. I Tokyo. När kommer detta ske igen? Kanske aldrig. Jag kör.

Ken, som även är tränare i min klubb IF Linnéa och i Team Stockholm Marathon, gjorde ett schema till mig.
Jag kan ju inte resa 97 260 km och lufsa runt. Eller jo, kan kan jag men nu ville jag testa. Testa och se hur bra kan jag bli på knappt 4 månader.
Målsättningen var 3:45 till att börja med. Min bästa maratid är 4:06 som jag gjorde i Stockholm 2011.
3:30 ville jag försöka satsa på till Stockholm Marathon i juni i år.
Efter några veckor märker jag att det börjar hända lite grejer som jag aldrig har känt av tidigare.
Fler och fler kilometrar matas in i min träningsdagbok.
Jag märker att kroppen håller. Benen svarar. Flåset funkar.
Varje gång jag springer testlopp för att kolla formen persar jag. Alltså springer snabbare än vad jag någonsin gjort tidigare på samma distans.
En halvskön känsla börjar forma till sig i magen. Tänk om... Kanske... Ska jag... men det är ju 34 minuter snabbare än mitt personbästa, det går ju inte! Eller? Vågar jag ens tänka tanken? Ja! Va fan! Jag testar.
Eller, jag frågar Ken först.

Ken, en färgglad kille. Lika brutalt ärlig som jag.
"Tror du att jag kanske, skulle kunna, eventuellt, om det blåser medvind, att jag möjligtvis, har en liten chans att fixa 3:30 redan i Tokyo....."
"Ja, det tror jag"
Jaha. Ja, men då kör vi! Igen.
Wohoooooo!

Den känslan.