Tacksamhet över att jag har kommit ända hit, att jag ens har möjligheten att kunna genomföra ett Marathon, att jag har en kropp som klarar av det jag utsätter den för.
Jag känner tacksamhet över att jag blev en av nära 300000 som ville göra det jag gör just nu.
Suger i mig mer gel, mer brikanyl, inget hjälper.
Nu e de fan jävligt jobbigt på ren svenska.
Börjar räkna ner. Längtar till målet. Oj, uppförsbacke! Näeh....orkar inte, vill inte. Kom igen nu då!!! Jag GÅR inte i ett marathonlopp!
Sista backarna börjar jag gå i backarna... Nu är jag så trött som jag aldrig varit, känner mig febrig och bara längtar efter att få lägga mig ner.
Kanske ska gå sista biten ändå, vem bryr sig liksom? Nä, jag börjar springa igen när backen planat ut.
Eller springa och springa, det är ingen vacker löpning jag bjuder på men jag är i gott sällskap av fler som lider runt omkring mig nu. Flera har stannat, stretchar ut någon kramp, eller går.
Jag håller mig nu i rörelse, kan vi kalla det.
Ser målet, har absolut inget kvar att trycka i för ens en liten yttepyttespurt. Det bara finns inte.
En massa fotografer står, sitter, ligger och står i målområdet. Jag hinner faktiskt tänka på hur pass osnygg jag kommer att se ut på bilderna....
Mål. Tom. Trött. Jaha. 3:44. Kul. Precis under mitt ursprungsmål.
Följer strömmen av stapplande löpare.
Otroligt mycket funktionärer 15 st står och delar ut någon flaska sportdryck. Jag är fortfarande ganska nollställd. Går vidare till nästa 15 man som delar ut en minnes-handduk. En liten dam lägger handduken över mina axlar, säger något jag inte förstår och ger mig en lätt klapp på axeln.
Omtanke. Det räckte. Nu brister det! Tårarna börjar rinna. Jag lutar mig mot ett staket och börjar lipa. Försöker komma på om jag är ledsen för att tiden inte blev som jag ville men nej, jag är inte ledsen som i besviken. Jag behöver helt enkelt få ur mig känslor som svämmar över. Loppet är över. Det måste vara så här det känns att föda barn va? Förlösande.
Jag klarade det inte men ändå så klarade jag det. Pers med 22 min.
Jag tar mig samman något och börjar gå mot nästa 15 som hänger på folk medaljer med tårarna rinnande längs med kinderna.
Verkligenheten börjar så smått komma ifatt mig nu.
Mot nästa 20 som delar ut bananer.
Hur var det nu då?
Jag befinner mig på andra sidan stan från mitt hotell.
Jag har inga kläder att dra på. Det börjar bli kallt... Och nä. Just det. Jag har ingen telefon (hur den nu skulle ha hjälpt) inget tågkort. Inga pengar.
He. He. He....
Och nä, här finns ingen jag känner heller.
Jag lommar vidare. Kanske, kanske finns det någon buss tillbaka till starten. Som liksom "ingår".... Föga troligt men jag orkar inte kommar på något just nu.
Så. In i hallen där ALLA andras påsar ligger.
Följer strömmen igenom uppsamlingshallen vidare till nästa jättehall där en massa anhöriga står och väntar. Jag går nu väldigt långsamt, som att jag väntar på att någon ska komma fram och lösa mitt problem åt mig... Nu är jag ute ur hallen. det är inte varmt. Alla andra har jackor och långa byxor på sig. Jag har fortfarande kortbrallor och linne. Och en handduk förstås!
Jaha... är det nu jag ska börja bli nervös?
Lös problemet!
Men hur då......?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar