Har inte varit nervös alls under veckan, men nu! Det är löpare överallt, doften av liniment ligger över hela hotellet. Färgglada människor som ska ut och kuta idag.
Jag har vetat om denna dag i 6 månader, nu är den här.
Känns overkligt. All tid, all svett, allt gnäll som jag lagt ner på att denna dag skulle komma.
Nu börjar jag snart lipa.
Det är på riktigt!
Jag vet att jag är stark, jag vet att jag kan fixa det. Men...tänk om. Tänk om jag inte orkar, tänk om jag går sönder, tänk om jag får problem med andningen, tänk om sömnbristen har satt sig på skallen.
Jag gör det bara för mig själv men såklart, det skulle vara tråkigt att inte komma in på den tid jag vet att jag ska klara.
Den känslan
I vilket fall så har resan hit varit otroligt rolig och lärorik. Jag har sprängt mina gränser flera gånger redan. Jag har gång efter gång pressat min kropp att orka lite till, lite till.
Jag har tränat ner mig som jag aldrig tidigare gjort. Varit så slut i benen att jag har stannat mitt i en backe för det fanns inget kvar att ta utav.
För jag vill se vad som finns att ta ur mig.
Idag får jag se vad som finns i mig.
Sen fortsätter resan, för det finns alltid mer att plocka ur den fantastiska maskinen kroppen. Det gäller bara att hitta kartan och lära sig läsa kartan.
Ken, min kartläsare har hjälpt mig hit.
Nu är det upp till mig.
Jag är lite rädd nu.
Jag kan detta. Jag är stark. Ena foten framför den andra.
Man blir bra på det man tränar.
Det är detta jag har tränat inför.
Bilden är från ett långpass tidigare i år i ösregn, ensamhet, snöfall, motvind, minusgrader. Det byggde pannben.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar