Så loppet är igång, jag är igång.
Jag har så otroligt mycket att titta på. Överallt står det människor, överallt löpare. Det känns som att säkert en tredjedel av deltagarna har klätt ut sig på något vis. Och det är ingen hejd på kreativiteten! På hotellet innan loppet träffade jag Trent, The Marathonman från Sidney. Han åker runt hela världen och springer lopp iförd en typ Stålmannendräkt. Med mantel...
Under loppet hinner jag se en panda, ninjor, en banan, (som
Trent fö sprungit genom Sahara med, han i banandräkten) flera radiomaster, en handfull kostymnissar med portfölj, ett otal lustiga hattar, aliens och Gud vet vad.
Jag känner fortf av åksjukan, lite yrsel som jag ännu inte har blivit av med trots att jag landade för 5 dagar sedan. Märkligt. Stundtals känns det som att hjärnan uppfattar en hundradels sekund för sent att foten har träffat marken. Den känslan....
Efter 2-3 km lättar trängseln något och man måste inte kryssa mellan löpare hela tiden. Skönt. Nu kanske tempot kan stabiliseras.
Men vad nu? Jag känner mig kissnödig! Jag gick ju precis på toa. Jaja, det kanske går över. Det gör det ibland. Börjar ändå kolla efter toaletter och inser att de flesta toaletterna som det hänvisas till är de offentliga. Inget fel på dem, mycket bättre än bajjamajor, men de ligger inte alldeles intill banan och det går inte att se om de är lediga eller ej.
Men det går säkert över snart.
Fast nu är jag inte så torr i brallan längre...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar