Ojojoj vilken siesta det här blev, en riktig bloggsiesta dessutom.
När jag åker på semester så har jag inga problem att även ta semester från internetvärlden. Trodde att jag skulle hålla mig online iaf dagligen men på något vis är det inte så viktigt längre. Skönt så.
Jag är ganska bra på att slappna av.
Hur som helst.
Från nu och för ett tag framöver, får se vad som sker, så kommer jag att blogga härifrån: http://minutmaning.runnersworld.se/blogs/stockholmmarathon/index.htm
Nu ska jag bara ta mig hem till Sverige och börja kuta lite. Stockholm marathon blev helt plötsligt lite mer prio.
Mycket bra sporre.
Adios!
måndag 9 april 2012
söndag 1 april 2012
Tar siesta
Nä du Svea, du kan behålla din snö. Nu drar jag till sydligare breddgrader och tar livet lite mañana. Löparpjucken är med såklart. Löpning-siesta-löpning uppblandat med lite taverna-rioja-helado känns som ett ypperligt upplägg va? Hjälp vad skönt det ska bli.
Och nej, jag ska inte kuta något lopp. Man kan faktiskt åka utomlands utan att tävla men som löpare kommer den frågan numera på rutin när någon säger att de ska ut och resa.
"Vad är det för lopp du ska springa" frågade Johan i förra veckan när vi höll i ett pass med TeamSto ckholmMarathon.
Jag skrattade gott och kände mig som en riktig nörd. Tror folk att jag är en sån, en sån som åker land och rike runt för att delta i lopp? Som en löparnörd? Det kändes lite som att få hänga med det balla gänget i skolan. Töntigt men det kändes så.
Jag ser fortfarande mig själv som ganska ny på det här med löpning även om jag hållit på i 4 år nu. Men jag kommer fortfarande så väl ihåg en annan vardag, hur mitt liv såg ut tidigare och det är så långt ifrån hur det ser ut idag.
Det är en annan story men, jag går i gång när saker och ting inte måste vara som de alltid har varit.
Förändring kan alltid ske. Det är aldrig försent.
Och här kommer mitt facit:
Tänk mindre-GÖR mera
Och nej, jag ska inte kuta något lopp. Man kan faktiskt åka utomlands utan att tävla men som löpare kommer den frågan numera på rutin när någon säger att de ska ut och resa.
"Vad är det för lopp du ska springa" frågade Johan i förra veckan när vi höll i ett pass med TeamSto ckholmMarathon.
Jag skrattade gott och kände mig som en riktig nörd. Tror folk att jag är en sån, en sån som åker land och rike runt för att delta i lopp? Som en löparnörd? Det kändes lite som att få hänga med det balla gänget i skolan. Töntigt men det kändes så.
Jag ser fortfarande mig själv som ganska ny på det här med löpning även om jag hållit på i 4 år nu. Men jag kommer fortfarande så väl ihåg en annan vardag, hur mitt liv såg ut tidigare och det är så långt ifrån hur det ser ut idag.
Det är en annan story men, jag går i gång när saker och ting inte måste vara som de alltid har varit.
Förändring kan alltid ske. Det är aldrig försent.
Och här kommer mitt facit:
Tänk mindre-GÖR mera
fredag 30 mars 2012
torsdag 29 mars 2012
Rökta betor och torra oliver och världstorka
Gav mig på lite torkning. Fick smaka på torkade oliver för ett tag sedan som var otroligt goda. Sältan och olivsmaken var väldigt koncentrerad, tänkte att det kan passa ypperligt att ha i närheten när suget faller på.
Jag har lite problem med vardags-resursslöseri som att låta vattenkranen bara rinna under tiden man gör något annat eller att bara diska under rinnade vatten, huh! Det kliar i mig när jag sitter hemma hos någon och kranen bara rinner, jag vill gå dit och stänga av den. Vilket jag har gjort några gånger också. Skulle du bli upprörd om en gäst hemma hos dig går och stänger av din vattenkran? Haha, kul.
Och nä, jag låter inte kranen gå för att det ska komma kallt vatten om jag ska dricka. Jag dricker ljummet vatten. Är det vinter händer det att jag även dricker varmt vatten. Inget konstigt, prova.
Och att diska när vattenkranen bara står och rinner ger mig nästan eksem. Tänk alla resurser som krävs för att rengöra vattnet och få det till min kran. Så ska jag bara låta rent vatten rinna iväg för att bli rent en gång till, utan att ens använda det. Så otroligt onödigt.
Jag har haft en tvångstanke som jag levt med i flera år. Om jag av någon anledning skulle hamna i en situation där allt vatten i världen håller på och ta slut och uttorkningen börjar bli livshotande, Då! skulle jag verkligen ångra alla de kubik med vatten som rann iväg bara för att jag ville ha ett glas kallt vatten.
Så, nu skulle jag slösa med ugnsvärme i flera timmar genom att torka oliver.
När jag ändå skulle hålla på så kunde jag ju torka lite annat också, så rödbetschips klämde jag in.
70 grader, 5 timmar. Lät det stå kvar i ugnen över natten. I morse var oliverna torra och smakrika. Rödbetorna smakade ok men de hade en liten, liten, fuktig kärna kvar så jag drog på värmen igen för att sen stänga av och låta betorna ligga på eftervärmen.
Jag brände skiten.
Den känslan.....
Inte lakritsbildäck. Torkade oliver efter 12 timmar
Jag har lite problem med vardags-resursslöseri som att låta vattenkranen bara rinna under tiden man gör något annat eller att bara diska under rinnade vatten, huh! Det kliar i mig när jag sitter hemma hos någon och kranen bara rinner, jag vill gå dit och stänga av den. Vilket jag har gjort några gånger också. Skulle du bli upprörd om en gäst hemma hos dig går och stänger av din vattenkran? Haha, kul.
Och nä, jag låter inte kranen gå för att det ska komma kallt vatten om jag ska dricka. Jag dricker ljummet vatten. Är det vinter händer det att jag även dricker varmt vatten. Inget konstigt, prova.
Och att diska när vattenkranen bara står och rinner ger mig nästan eksem. Tänk alla resurser som krävs för att rengöra vattnet och få det till min kran. Så ska jag bara låta rent vatten rinna iväg för att bli rent en gång till, utan att ens använda det. Så otroligt onödigt.
Jag har haft en tvångstanke som jag levt med i flera år. Om jag av någon anledning skulle hamna i en situation där allt vatten i världen håller på och ta slut och uttorkningen börjar bli livshotande, Då! skulle jag verkligen ångra alla de kubik med vatten som rann iväg bara för att jag ville ha ett glas kallt vatten.
Så, nu skulle jag slösa med ugnsvärme i flera timmar genom att torka oliver.
När jag ändå skulle hålla på så kunde jag ju torka lite annat också, så rödbetschips klämde jag in.
70 grader, 5 timmar. Lät det stå kvar i ugnen över natten. I morse var oliverna torra och smakrika. Rödbetorna smakade ok men de hade en liten, liten, fuktig kärna kvar så jag drog på värmen igen för att sen stänga av och låta betorna ligga på eftervärmen.
Jag brände skiten.
Den känslan.....
Väldigt mycket slöseri...
onsdag 28 mars 2012
Tom Jones äger
Angående nätbrynjan.
Jag ångrar mig.
Tom Jones kom tillbaka!
Och ta med dig nätbrynjan och de mentolblå brallorna. Äh, dra med dig Sonny Crockett när vi ändå håller på. Jag har fått feeling. Ni kommer vara hetast i sommar.
Ge mig pasteller.
Ge mig nätbrynja.
Ge mig en krokodil.
Jag ångrar mig.
Tom Jones kom tillbaka!
Och ta med dig nätbrynjan och de mentolblå brallorna. Äh, dra med dig Sonny Crockett när vi ändå håller på. Jag har fått feeling. Ni kommer vara hetast i sommar.
Ge mig pasteller.
Ge mig nätbrynja.
Ge mig en krokodil.
Kent
Ni har väl inte missat?
Kent har släppt sin nya singel 999.
Det är sällan jag ser fram mot musiksläpp nuförtiden men denna har jag väntat på.
Albumköp och konserter och sönderlyssnande och de eviga diskutionerna om vad Jocke egentligen menar har satt sina spår i själen.
Kent 4-ever
Kent har släppt sin nya singel 999.
Det är sällan jag ser fram mot musiksläpp nuförtiden men denna har jag väntat på.
Albumköp och konserter och sönderlyssnande och de eviga diskutionerna om vad Jocke egentligen menar har satt sina spår i själen.
Kent 4-ever
Vårkänslor
När naturen börjar ta färg smittar det av sig på min garderob.
I väntan på att alla färger ska explodera blir jag inspirerad av de små fina krokusarna och snödropparna som börjar lysa här och var. Inspirerad till att hjälpa till och kicka igång vårkänslorna.
En stund av livsnjutning i solen. En kaffe och lite glad färg räcker för att förgylla livet en stund.
Tänk så enkelt det är.
I väntan på att alla färger ska explodera blir jag inspirerad av de små fina krokusarna och snödropparna som börjar lysa här och var. Inspirerad till att hjälpa till och kicka igång vårkänslorna.
En stund av livsnjutning i solen. En kaffe och lite glad färg räcker för att förgylla livet en stund.
Tänk så enkelt det är.
tisdag 27 mars 2012
Att vi aldrig lär oss
Gick igenom H&M och såg detta
spektakel hänga och bara vänta på att någon omedveten stackare skulle göra ett av sina livs många felköp.
Och historien upprepar sig, igen. Det har ju aldrig varit snyggt med nätbrynja.
Ja, jag har ägt en men jag lovar att inte ens jag kunde bära upp den med ens ett litet uns utav värdighet.
Och toppen! Jag kastades förvisso bakåt i tiden när jag såg Impuls-loggan. Kul. Men det stannar också där. Kul. Inget mer. Gå vidare. Köp ej.
Den brud som möjligtvis skulle kunna bära upp den lilla tygbiten är förmodligen undernärd och får varken äga ett Electronkort eller sparka boll i en klubb utan målsmans underskrift.
Sen får folk givetvis ha på sig precis vad som helst utan att be om lov, det blir ju bara roligare för omgivningen då.
But I'm just say'n...
Att vi aldrig lär oss!
spektakel hänga och bara vänta på att någon omedveten stackare skulle göra ett av sina livs många felköp.
Och historien upprepar sig, igen. Det har ju aldrig varit snyggt med nätbrynja.
Ja, jag har ägt en men jag lovar att inte ens jag kunde bära upp den med ens ett litet uns utav värdighet.
Och toppen! Jag kastades förvisso bakåt i tiden när jag såg Impuls-loggan. Kul. Men det stannar också där. Kul. Inget mer. Gå vidare. Köp ej.
Den brud som möjligtvis skulle kunna bära upp den lilla tygbiten är förmodligen undernärd och får varken äga ett Electronkort eller sparka boll i en klubb utan målsmans underskrift.
Sen får folk givetvis ha på sig precis vad som helst utan att be om lov, det blir ju bara roligare för omgivningen då.
But I'm just say'n...
Att vi aldrig lär oss!
måndag 26 mars 2012
Bautaperset 00:10:22
Nu har jag letat runt på nätet efter några officiella tider på mig från millopp och det bästa jag kan hitta är Midnattsloppet på 55.17
Så, då har jag persat med 10 minuter och 22 sekunder. På 10 km. De e ju rätt coolt faktiskt. Man skulle kunna säga att "min" mil har blivit 2 km kortare.
SUB 45 är inte SUB 44 men jo, jag är glad. Inte nöjd, för jag siktade på SUB 44. Men, jag måste ju lämna lite marginal till att kunna persa några fler gånger till under 2012, hehe...
Och jag har inget att skylla på. Inga skador, inga skosnören gick upp, inget andnöd, ingen konstig känsla i kroppen. Bra väder, lite kyligt men korta shorts passade finfint även denna dag.
Mötte upp med Lasse enligt plan. Hade fått tydliga direktiv från coachen om att stå långt fram i starten så vi trängde oss fram och stod kanske 15 meter ifrån. Eliten måste ju också få plats tänkte jag.
Men, nästa gång ska jag stå max 5 meter ifrån startlinjen.
Längs med vägen står det klubbkompisar och hejar, "Kom igen Anneli" vrålas det från vägkanten. Det ger energi.
Det är nu det gäller. Det ska vara jobbigt. Det ska vara svårt. Det ska kännas. Och det ska kännas ordentligt. Det hör till. Det ingår. Kom igen nu!
Efter 6km släpper jag Lasse, känner att jag har lite väl mycket mjölksyra i benen som jag måste få ur för att komma tillbaka. Har hållit lite för högt tempo upför backarna och där samlat på lite för mycket mjölksyra.
Slår av på tempot någon sekund men tappar aldrig hans rygg och efter sista uppförsbacken (de e ju attans vad många backar man kan få in på en liten pyttebana på 5km) så kommer jag ikapp Lasse igen.
Han får syn på mig och ökar. Jag ökar. Nerförsbacke. Jag ökar lite till. Nu är det plattan i mattan. Nu är det bara att köra rakt in i väggen, igenom väggen och ut på andra sidan. Målet hägrar. Jag visualiserar mig den sista sträckan hur jag rusar rakt in i mål.
IF Linnéa-klacken hejar och peppar.
Premiärmilen är 2 varv. Detta är förta gången jag springer Premiärmilen. Målet är inte på samma ställe som starten tydligen....
Precis efter en nerförsbacke är jag inställd på att svänga vänster, det var ju ditåt jag kutade på förra varvet. Men nä det gick inte för sig. Höööger...
Var är målet? Var är målet? Jag ser inget. Jag har ju precis lagt in växeln som inte ens finns för att spurta och nu vet jag inte hur långt jag ska spurta!!!
Där! Mål! Fan vad långt borta det är. Jag håller ju på att avlida hära. Lasse ökar. Jag får inte släppa, öka nu då! Det här är det sista jag ska göra. Ta i då! Klubbkamraterna som redan gått i mål hejar längs med vägen. Herreminje vad snabbt det går nu, hjärtat pumpar som aldrig förr, benen pinnar på som att det var på liv eller död (och det är det ju, nästan)
Mål.
44:55
Herreminskapare. Jag överlevde!
Jag har tokpersat! Med över 10 minuter. Coolt.
Och jag kommer aldrig mer att kunna pers med 10 minuter på milen igen.
Den känslan...
Resten av dagen firades i goda vänners lag med pizzalunch och våffelmiddag. Fick lära mig ett nytt ord, Maxivåffla. Och någon annan fick lära sig ett ord till. P-våffla.
Bra dag det blev.
Vilket blir nästa lopp....
Så, då har jag persat med 10 minuter och 22 sekunder. På 10 km. De e ju rätt coolt faktiskt. Man skulle kunna säga att "min" mil har blivit 2 km kortare.
SUB 45 är inte SUB 44 men jo, jag är glad. Inte nöjd, för jag siktade på SUB 44. Men, jag måste ju lämna lite marginal till att kunna persa några fler gånger till under 2012, hehe...
Jag fick faktiskt syn på mig själv här i min gula outfit. Men man ser inte att det är jag.
Bild: Micke Sjöblom.
Fler bilder från Micke finns på http://www.zebrabild.com Du är kanske med?
Bild: Micke Sjöblom.
Fler bilder från Micke finns på http://www.zebrabild.com Du är kanske med?
Och jag har inget att skylla på. Inga skador, inga skosnören gick upp, inget andnöd, ingen konstig känsla i kroppen. Bra väder, lite kyligt men korta shorts passade finfint även denna dag.
Mötte upp med Lasse enligt plan. Hade fått tydliga direktiv från coachen om att stå långt fram i starten så vi trängde oss fram och stod kanske 15 meter ifrån. Eliten måste ju också få plats tänkte jag.
Men, nästa gång ska jag stå max 5 meter ifrån startlinjen.
Klubbkamrat Burefalk och jag ,som försöker heja tillbaka till klacken. Bild: Mikael Kritikos
Oj vad folk man skulle kuta förbi när startskottet gått av. Lite stressigt var det, en kille sprang precis framför så att jag sparkade till honom på foten. Ingen av oss ramlade som tur var men det var det andra som gjorde, dock utan skador såvitt jag kunde se.Längs med vägen står det klubbkompisar och hejar, "Kom igen Anneli" vrålas det från vägkanten. Det ger energi.
Det är nu det gäller. Det ska vara jobbigt. Det ska vara svårt. Det ska kännas. Och det ska kännas ordentligt. Det hör till. Det ingår. Kom igen nu!
Efter 6km släpper jag Lasse, känner att jag har lite väl mycket mjölksyra i benen som jag måste få ur för att komma tillbaka. Har hållit lite för högt tempo upför backarna och där samlat på lite för mycket mjölksyra.
Slår av på tempot någon sekund men tappar aldrig hans rygg och efter sista uppförsbacken (de e ju attans vad många backar man kan få in på en liten pyttebana på 5km) så kommer jag ikapp Lasse igen.
Han får syn på mig och ökar. Jag ökar. Nerförsbacke. Jag ökar lite till. Nu är det plattan i mattan. Nu är det bara att köra rakt in i väggen, igenom väggen och ut på andra sidan. Målet hägrar. Jag visualiserar mig den sista sträckan hur jag rusar rakt in i mål.
IF Linnéa-klacken hejar och peppar.
Premiärmilen är 2 varv. Detta är förta gången jag springer Premiärmilen. Målet är inte på samma ställe som starten tydligen....
Precis efter en nerförsbacke är jag inställd på att svänga vänster, det var ju ditåt jag kutade på förra varvet. Men nä det gick inte för sig. Höööger...
Var är målet? Var är målet? Jag ser inget. Jag har ju precis lagt in växeln som inte ens finns för att spurta och nu vet jag inte hur långt jag ska spurta!!!
Där! Mål! Fan vad långt borta det är. Jag håller ju på att avlida hära. Lasse ökar. Jag får inte släppa, öka nu då! Det här är det sista jag ska göra. Ta i då! Klubbkamraterna som redan gått i mål hejar längs med vägen. Herreminje vad snabbt det går nu, hjärtat pumpar som aldrig förr, benen pinnar på som att det var på liv eller död (och det är det ju, nästan)
Mål.
44:55
Herreminskapare. Jag överlevde!
Jag har tokpersat! Med över 10 minuter. Coolt.
Och jag kommer aldrig mer att kunna pers med 10 minuter på milen igen.
Den känslan...
Resten av dagen firades i goda vänners lag med pizzalunch och våffelmiddag. Fick lära mig ett nytt ord, Maxivåffla. Och någon annan fick lära sig ett ord till. P-våffla.
Bra dag det blev.
Vilket blir nästa lopp....
söndag 25 mars 2012
Get Some!
Jag har redan kapat 1 minut.
Mina Saucony A4 är snabba och riktigt lätta. För att dra ner vikten på skon har man gjort hål i sulan och fotsvett är ett minne blott. Problemet blir att saker kan bosätta sig i de där hålen. Har sett att någon lite sten har fastnat tidigare men inte brytt mig. Tills nu!
Många bäckar....
Men det satt ju inte bara en liten sten, det satt flera stenar i vartenda hål.
Så, nu är operation stentömning avklarad. Har säkert tjänat 1 minut, minst, på att slippa släpa runt på den sandlådan.
Mina Saucony A4 är snabba och riktigt lätta. För att dra ner vikten på skon har man gjort hål i sulan och fotsvett är ett minne blott. Problemet blir att saker kan bosätta sig i de där hålen. Har sett att någon lite sten har fastnat tidigare men inte brytt mig. Tills nu!
Många bäckar....
Men det satt ju inte bara en liten sten, det satt flera stenar i vartenda hål.
Så, nu är operation stentömning avklarad. Har säkert tjänat 1 minut, minst, på att slippa släpa runt på den sandlådan.
Premiär för Premiärmilen
Snart smäller det!
Söndag kl 11.30 går starten på Djurgården. 10 km i ett rasande tempo.
Planen är att jag ska springa så snabbt som jag bara kan, inget konstigt med det. Det är ju tävling. Sen ska jag dessutom springa så snabbt som jag aldrig någonsin har gjort. Wohoo!
Det ska bli riktigt kul. Känner mig inte så nervös, det är ju bara en mil. Hinner knappt blinka innan det är över. Typ.
Jag kan inget göra just nu ändå. Jag har tränat på bra, kanske vilat lite lite men benen har svarat på intervallerna.
Sista förberedelserna är klara. Kläderna är utvalda, gult är det som gäller. Gult är en snabb färg, eller hur?
Benen är rakade, ögonbrynen noppade, naglarna målade, örhängen som matchar skorna framlagda. Fråga mig inte varför men det känns bra att göra detta inför tävling. Så då gör jag så. Och det är ganska kul när man upptäcker att fler har liknande ritualer.
Det är omkring 50 deltagare bara från klubben, IF Linnea, som är anmälda. Mäktigt! Och så alla från TSM som också ska delta.
Och sommartid! Och våffeldag! Vilken folkfest!
Kommer bli en riktigt rolig söndag med andra ord.
Passet i tisdags körde jag riktigt tuffa intervaller, snabbt som Sören gick det, hann inte ens titta på klockan. Det var bara till att köra på känsla, en känsla som att man nästan håller på att avlida, men bara nästan. Mitt i passet, under en setvila när jag hänger över räcket och försöker få i mig syre kommer Lasse fram till mig och frågar på underbar stockholmska " E du vek ellär"
Jag höll på att dö! Haha! Störtskönt! Så då var jag såklart tvungen att ta i lite till.
Efteråt pratade vi ihop oss inför söndagen. Lasse och jag har en plan, att kuta första 5km tillsammans i 4:20 tempo, sen öka på sista. Om vi orkar. Jag vill in på 44, tror att Lasse kan pressa lite till så jag lär nog inte se honom efter ett tag. Men det är alltid bra att ha en rygg att haka sig fast på, hjälper mig oerhört.
Och gå ut lugnt, inte stressa, lugn och fin. Inte prata med väggen. Kötta på men spara en halv växel till sista 2 kilometrarna. Då kan man gå på pannben och ångor.
Sova e bra uppladdning det med
Godnatt!
Passet i tisdags körde jag riktigt tuffa intervaller, snabbt som Sören gick det, hann inte ens titta på klockan. Det var bara till att köra på känsla, en känsla som att man nästan håller på att avlida, men bara nästan. Mitt i passet, under en setvila när jag hänger över räcket och försöker få i mig syre kommer Lasse fram till mig och frågar på underbar stockholmska " E du vek ellär"
Jag höll på att dö! Haha! Störtskönt! Så då var jag såklart tvungen att ta i lite till.
Efteråt pratade vi ihop oss inför söndagen. Lasse och jag har en plan, att kuta första 5km tillsammans i 4:20 tempo, sen öka på sista. Om vi orkar. Jag vill in på 44, tror att Lasse kan pressa lite till så jag lär nog inte se honom efter ett tag. Men det är alltid bra att ha en rygg att haka sig fast på, hjälper mig oerhört.
Och gå ut lugnt, inte stressa, lugn och fin. Inte prata med väggen. Kötta på men spara en halv växel till sista 2 kilometrarna. Då kan man gå på pannben och ångor.
Sova e bra uppladdning det med
Godnatt!
torsdag 22 mars 2012
Lite löpardetaljer
Jag erkänner. Jag kutar inte runt bara för att det är så otroligt kul hela tiden. För det är inte kul hela tiden. Ibland är det mest jobbigt faktiskt.
Men. Jag kutar också därför att jag gillar mat. Och om jag kutar lite till kan jag äta lite till. Enkel matte, eller hur. Sen räknar jag inte kalorier och jag noterar aldrig hur mycket kalorier jag förbrukar under ett pass. Men denna gången noterade jag att det var endast 2 siffror där det alltid brukar stå något 3 eller 4 siffrigt om man varit ute ett tag. Mitt pulsband är ju helt galopperande knasigt. 14 km blev det idag, snittade 4.50 fart. Det är hyfsat snabbt för denna dam men det gick tydligen endast åt 51 kalorier.... Ingen extra riskaka idag inte!
Nu måste jag tydligen köpa nya skor. För det måste man om man får ett mail från Wiggle och de säger att min 22procentiga rabatt bara gäller 7 dagar till.
Eller hur? Enkel matte här med.
Någon som vill beställa något, inboxa mig.
En annan detalj på ämnet bajsnödig fast en annan bajsnödighet.
Jag reggar min träning på Jogg.se
Jag reggar min träning på Jogg.se
Där såg jag denna fantastiska tråd som någon har startat. Mäniskor är ju helt enkelt bara för underbara!
Bajsnödigt
Fick en hel tidning med alla deltagares resultat och ett diplom hemskickat från Tokyo Marathon med mina mellantider och placeringar.
I min åldersklass 30-34 kom jag på 47e plats av totalt 1124.
Totalt deltog 34660 och jag kom in på 5676e plats. Minsann!
Och nu har jag även kommit åt länken där alla bilder ligger som jag fastnade på under loppet.
Vilken skrattfest!
Ser ut som att jag antingen halvsover eller håller på och avlider och alla andra löpare är glada förutom jag...
Det är tur att man inte ser hur man ser ut när man springer till vardags, jag hade inte kunnat slappna av om jag skulle behöva tänka på det hela tiden. Fast jag hade kanske fått mig ett gott skratt under varenda träningspass istället.
Fast just det, vem bryr sig? Nä, precis.
Lustigt det där, hur man kan fastna i en fåfänga-bubbla för en stund. En massa konstiga detaljer blir helt plötsligt oerhört viktiga, tidskrävande och avgörande.
Förhoppningsvis kommer jag på vart jag är på väg i tid och tar jag ett djupt andetag, flyttar fokus och kopplar på vett och sans igen.
5 minuter senare kan jag nästan skämmas lite över mig själv.
Herregud, spenderade jag verkligen 15 minuter av mitt liv till att tänka på vilken T-shirt jag ska ha på mig?
Jag kan nästgan må lite illa när jag tänker på hur mycket tid jag kan ha spenderat på att fatta ett beslut just om en pryl eller kläder. Innan jag går till affären har tanken oftast börjat gro. Skulle jag inte behöva en... (Och vadå "behöva"Vi i västvärlden behöver inte en pinal till!)
När jag är i affären ska det kännas, klämmas, provas, funderas och eventuellt köpas. Sen, om jag inte köper! Herregud.... Då ska man fortsätta fundera, tänka efteråt också. Ännu mer tid går. Ska jag, ska jag inte?
Och sen kanske jag återvänder till affären för att slå till. Och Gud nåde om prylen är slut! Då börjar ju hela processen om igen....
Som om världen skulle sluta snurra om jag tog fel! Hjälp!
Och, vad är egentligen att behöva? Jag har mat, vatten, vänner, tak över huvudet. Behöver jag mer?
Pinsamt är vad det är att få ha det så här bra.
Jag har lite svårt att förhålla mig till detta. Samtidigt tycker jag att detaljerna är viktiga, oftast avgörande. Men, det måste få ske med en stor skopa magkänsla. Intuitivt. Inte tänka för mycket.
Då blir det förstört med en massa "if´s or but´s"
Första känslan är den som alltid stannar kvar även om jag fattar ett annat beslut.
Ytlighet är svårt. Var går gränsen? Var sätter jag min gräns?
De detaljer som jag tycker är viktiga anser säkert flera att det bara är töntigt och ytligt. Medans jag själv kan ha svårt för människor som liksom blir "bajsnödiga"
Tex, på ett ställe jag jobbade på, då ringde en herre in 3 veckor innan sin bokade middag och frågade vad för sorts glas vi ämnade att servera en särskild dryck i. Detta var mycket viktigt för honom för att denna kväll skulle bli lyckad, att det blev rätt sorts glas. Jag trodde att sällskapet och möjligtvis maten och drycken bidrog till en fin kväll. Jag ville verkligen fråga honom detta men jag lät bli.
DET mina vänner är ett typiskt exempel på Bajsnödighet! Tänk vilket bekymmerslöst liv man måste ha om detta är något som upptar tid och energi.
Vilken kopp ska Du dricka ditt kaffe ur om 22 dagar och 6 timmar och 38 minuter?
Då har det gårr för långt i min värld.
Men jag är säkert också bajsnödig i mångas ögon.
Man kan ju för bövelen inte vistas ute bland folk i hängiga mjukisbyxor! Eller ha vita tubsockor i ett par Intersport-badtofflor (jo, jag såg det igår)
Oj vad jag har flummat iväg, jag skulle ju bara skriva något om mina marathon-foton....
Nu ska jag gå och bajsa lite.
Den känslan...
I min åldersklass 30-34 kom jag på 47e plats av totalt 1124.
Totalt deltog 34660 och jag kom in på 5676e plats. Minsann!
Och nu har jag även kommit åt länken där alla bilder ligger som jag fastnade på under loppet.
Vilken skrattfest!
Ser ut som att jag antingen halvsover eller håller på och avlider och alla andra löpare är glada förutom jag...
Det är tur att man inte ser hur man ser ut när man springer till vardags, jag hade inte kunnat slappna av om jag skulle behöva tänka på det hela tiden. Fast jag hade kanske fått mig ett gott skratt under varenda träningspass istället.
Fast just det, vem bryr sig? Nä, precis.
Lustigt det där, hur man kan fastna i en fåfänga-bubbla för en stund. En massa konstiga detaljer blir helt plötsligt oerhört viktiga, tidskrävande och avgörande.
Förhoppningsvis kommer jag på vart jag är på väg i tid och tar jag ett djupt andetag, flyttar fokus och kopplar på vett och sans igen.
5 minuter senare kan jag nästan skämmas lite över mig själv.
Herregud, spenderade jag verkligen 15 minuter av mitt liv till att tänka på vilken T-shirt jag ska ha på mig?
Jag kan nästgan må lite illa när jag tänker på hur mycket tid jag kan ha spenderat på att fatta ett beslut just om en pryl eller kläder. Innan jag går till affären har tanken oftast börjat gro. Skulle jag inte behöva en... (Och vadå "behöva"Vi i västvärlden behöver inte en pinal till!)
När jag är i affären ska det kännas, klämmas, provas, funderas och eventuellt köpas. Sen, om jag inte köper! Herregud.... Då ska man fortsätta fundera, tänka efteråt också. Ännu mer tid går. Ska jag, ska jag inte?
Och sen kanske jag återvänder till affären för att slå till. Och Gud nåde om prylen är slut! Då börjar ju hela processen om igen....
Som om världen skulle sluta snurra om jag tog fel! Hjälp!
Och, vad är egentligen att behöva? Jag har mat, vatten, vänner, tak över huvudet. Behöver jag mer?
Pinsamt är vad det är att få ha det så här bra.
Jag har lite svårt att förhålla mig till detta. Samtidigt tycker jag att detaljerna är viktiga, oftast avgörande. Men, det måste få ske med en stor skopa magkänsla. Intuitivt. Inte tänka för mycket.
Då blir det förstört med en massa "if´s or but´s"
Första känslan är den som alltid stannar kvar även om jag fattar ett annat beslut.
Ytlighet är svårt. Var går gränsen? Var sätter jag min gräns?
De detaljer som jag tycker är viktiga anser säkert flera att det bara är töntigt och ytligt. Medans jag själv kan ha svårt för människor som liksom blir "bajsnödiga"
Tex, på ett ställe jag jobbade på, då ringde en herre in 3 veckor innan sin bokade middag och frågade vad för sorts glas vi ämnade att servera en särskild dryck i. Detta var mycket viktigt för honom för att denna kväll skulle bli lyckad, att det blev rätt sorts glas. Jag trodde att sällskapet och möjligtvis maten och drycken bidrog till en fin kväll. Jag ville verkligen fråga honom detta men jag lät bli.
DET mina vänner är ett typiskt exempel på Bajsnödighet! Tänk vilket bekymmerslöst liv man måste ha om detta är något som upptar tid och energi.
Vilken kopp ska Du dricka ditt kaffe ur om 22 dagar och 6 timmar och 38 minuter?
Då har det gårr för långt i min värld.
Men jag är säkert också bajsnödig i mångas ögon.
Man kan ju för bövelen inte vistas ute bland folk i hängiga mjukisbyxor! Eller ha vita tubsockor i ett par Intersport-badtofflor (jo, jag såg det igår)
Oj vad jag har flummat iväg, jag skulle ju bara skriva något om mina marathon-foton....
Nu ska jag gå och bajsa lite.
Den känslan...
tisdag 20 mars 2012
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)