Bautaperset 00:10:22

Nu har jag letat runt på nätet efter några officiella tider på mig från millopp och det bästa jag kan hitta är Midnattsloppet på 55.17
Så, då har jag persat med 10 minuter och 22 sekunder. På 10 km. De e ju rätt coolt faktiskt. Man skulle kunna säga att "min" mil har blivit 2 km kortare.
SUB 45 är inte SUB 44 men jo, jag är glad. Inte nöjd, för jag siktade på SUB 44. Men, jag måste ju lämna lite marginal till att kunna persa några fler gånger till under 2012, hehe...

Jag fick faktiskt syn på mig själv här i min gula outfit. Men man ser inte att det är jag.
Bild: Micke Sjöblom.
Fler bilder från Micke finns på http://www.zebrabild.com  Du är kanske med?

Och jag har inget att skylla på. Inga skador, inga skosnören gick upp, inget andnöd, ingen konstig känsla i kroppen. Bra väder, lite kyligt men korta shorts passade finfint även denna dag.
Mötte upp med Lasse enligt plan. Hade fått tydliga direktiv från coachen om att stå långt fram i starten så vi trängde oss fram och stod kanske 15 meter ifrån. Eliten måste ju också få plats tänkte jag.
Men, nästa gång ska jag stå max 5 meter ifrån startlinjen.

Klubbkamrat Burefalk och jag ,som försöker heja tillbaka till klacken. Bild: Mikael Kritikos

Oj vad folk man skulle kuta förbi när startskottet gått av. Lite stressigt var det, en kille sprang precis framför så att jag sparkade till honom på foten. Ingen av oss ramlade som tur var men det var det andra som gjorde, dock utan skador såvitt jag kunde se.
Längs med vägen står det klubbkompisar och hejar, "Kom igen Anneli" vrålas det från vägkanten. Det ger energi.
Det är nu det gäller. Det ska vara jobbigt. Det ska vara svårt. Det ska kännas. Och det ska kännas ordentligt. Det hör till. Det ingår. Kom igen nu!
Efter 6km släpper jag Lasse, känner att jag har lite väl mycket mjölksyra i benen som jag måste få ur för att komma tillbaka. Har hållit lite för högt tempo upför backarna och där samlat på lite för mycket mjölksyra.
Slår av på tempot någon sekund men tappar aldrig hans rygg och efter sista uppförsbacken (de e ju attans vad många backar man kan få in på en liten pyttebana på 5km) så kommer jag ikapp Lasse igen.
Han får syn på mig och ökar. Jag ökar. Nerförsbacke. Jag ökar lite till. Nu är det plattan i mattan. Nu är det bara att köra rakt in i väggen, igenom väggen och ut på andra sidan. Målet hägrar. Jag visualiserar mig den sista sträckan hur jag rusar rakt in i mål.
IF Linnéa-klacken hejar och peppar.
Premiärmilen är 2 varv. Detta är förta gången jag springer Premiärmilen. Målet är inte på samma ställe som starten tydligen....
Precis efter en nerförsbacke är jag inställd på att svänga vänster, det var ju ditåt jag kutade på förra varvet. Men nä det gick inte för sig. Höööger...
Var är målet? Var är målet? Jag ser inget. Jag har ju precis lagt in växeln som inte ens finns för att spurta och nu vet jag inte hur långt jag ska spurta!!!
Där! Mål! Fan vad långt borta det är. Jag håller ju på att avlida hära. Lasse ökar. Jag får inte släppa, öka nu då! Det här är det sista jag ska göra. Ta i då! Klubbkamraterna som redan gått i mål hejar längs med vägen. Herreminje vad snabbt det går nu, hjärtat pumpar som aldrig förr, benen pinnar på som att det var på liv eller död (och det är det ju, nästan)
Mål.
44:55
Herreminskapare. Jag överlevde!
Jag har tokpersat! Med över 10 minuter. Coolt.
Och jag kommer aldrig mer att kunna pers med 10 minuter på milen igen.
Den känslan...
Resten av dagen firades i goda vänners lag med pizzalunch och våffelmiddag. Fick lära mig ett nytt ord, Maxivåffla. Och någon annan fick lära sig ett ord till. P-våffla.
Bra dag det blev.

Vilket blir nästa lopp....