I min åldersklass 30-34 kom jag på 47e plats av totalt 1124.
Totalt deltog 34660 och jag kom in på 5676e plats. Minsann!
Och nu har jag även kommit åt länken där alla bilder ligger som jag fastnade på under loppet.
Vilken skrattfest!
Ser ut som att jag antingen halvsover eller håller på och avlider och alla andra löpare är glada förutom jag...
Det är tur att man inte ser hur man ser ut när man springer till vardags, jag hade inte kunnat slappna av om jag skulle behöva tänka på det hela tiden. Fast jag hade kanske fått mig ett gott skratt under varenda träningspass istället.
Fast just det, vem bryr sig? Nä, precis.
Lustigt det där, hur man kan fastna i en fåfänga-bubbla för en stund. En massa konstiga detaljer blir helt plötsligt oerhört viktiga, tidskrävande och avgörande.
Förhoppningsvis kommer jag på vart jag är på väg i tid och tar jag ett djupt andetag, flyttar fokus och kopplar på vett och sans igen.
5 minuter senare kan jag nästan skämmas lite över mig själv.
Herregud, spenderade jag verkligen 15 minuter av mitt liv till att tänka på vilken T-shirt jag ska ha på mig?
Jag kan nästgan må lite illa när jag tänker på hur mycket tid jag kan ha spenderat på att fatta ett beslut just om en pryl eller kläder. Innan jag går till affären har tanken oftast börjat gro. Skulle jag inte behöva en... (Och vadå "behöva"Vi i västvärlden behöver inte en pinal till!)
När jag är i affären ska det kännas, klämmas, provas, funderas och eventuellt köpas. Sen, om jag inte köper! Herregud.... Då ska man fortsätta fundera, tänka efteråt också. Ännu mer tid går. Ska jag, ska jag inte?
Och sen kanske jag återvänder till affären för att slå till. Och Gud nåde om prylen är slut! Då börjar ju hela processen om igen....
Som om världen skulle sluta snurra om jag tog fel! Hjälp!
Och, vad är egentligen att behöva? Jag har mat, vatten, vänner, tak över huvudet. Behöver jag mer?
Pinsamt är vad det är att få ha det så här bra.
Jag har lite svårt att förhålla mig till detta. Samtidigt tycker jag att detaljerna är viktiga, oftast avgörande. Men, det måste få ske med en stor skopa magkänsla. Intuitivt. Inte tänka för mycket.
Då blir det förstört med en massa "if´s or but´s"
Första känslan är den som alltid stannar kvar även om jag fattar ett annat beslut.
Ytlighet är svårt. Var går gränsen? Var sätter jag min gräns?
De detaljer som jag tycker är viktiga anser säkert flera att det bara är töntigt och ytligt. Medans jag själv kan ha svårt för människor som liksom blir "bajsnödiga"
Tex, på ett ställe jag jobbade på, då ringde en herre in 3 veckor innan sin bokade middag och frågade vad för sorts glas vi ämnade att servera en särskild dryck i. Detta var mycket viktigt för honom för att denna kväll skulle bli lyckad, att det blev rätt sorts glas. Jag trodde att sällskapet och möjligtvis maten och drycken bidrog till en fin kväll. Jag ville verkligen fråga honom detta men jag lät bli.
DET mina vänner är ett typiskt exempel på Bajsnödighet! Tänk vilket bekymmerslöst liv man måste ha om detta är något som upptar tid och energi.
Vilken kopp ska Du dricka ditt kaffe ur om 22 dagar och 6 timmar och 38 minuter?
Då har det gårr för långt i min värld.
Men jag är säkert också bajsnödig i mångas ögon.
Man kan ju för bövelen inte vistas ute bland folk i hängiga mjukisbyxor! Eller ha vita tubsockor i ett par Intersport-badtofflor (jo, jag såg det igår)
Oj vad jag har flummat iväg, jag skulle ju bara skriva något om mina marathon-foton....
Nu ska jag gå och bajsa lite.
Den känslan...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar