Hallelulja!!!

Ok. Ni ser bilden nu va, jag e helt jäkla lost in Tokyo.

Ännu en gång...

Vi har nu kommit ut ur uppsamlingsbyggnaden och nej, ingen buss som kan ingå i paketet syns till. 

Darn!

Planka på Tunnelbanan gör jag bara inte. Det skulle vara så otroligt pinsamt. I Sverige hade jag kunnat överväga det men inte här. Jag sticker redan ut som det är, jag behöver inte mer uppmärksamhet. 

Jag börjar spana efter någon som ser ut att prata hyfsad engelska, inte helt självklart har jag upplevt. Men jag måste iaf fråga någon, jag kan ju inte bara gå här som ett hjälplöst våp. Det kanske finns någon som vet något som jag inte vet. Jag visste ju inte att lastbilarna med påsarna skulle åka från starten 40 min innan start tillexempel. Det var ju ganska många fler som visste det. 

Ser 2 europeiska killar i den långa tarmen av löpare som slussas vidare på området. 

"Hi, do you know what will happen right now? Is there like possibly any bus that goes back to the start?"

De konstaterar ganska omgående att nej, det tror de inte. 

"eh...oh...no...."

Så, jag drar storyn om min påse som ligger på mitt hotellrum just nu och att jag i stressen missade få med mig pengar eller något vettigt alls så jag vet inte riktigt hur jag ska gå tillväga.

Och nu mina vänner! 

Nu uppstår ett riktigt, äkta, Halleluja moment!

Den ena killen drar upp 1000 yen och ger till mig så att jag ska kunna ta mig hem. 

Behöver jag säga att jag börja lipa igen?

Vilken fantastisk människa, jag är alldeles ifrån mig utav tacksamhet. Tänk att någon vill göra detta för mig, en total främling. 

Vi presenterar oss för varandra och börjar prata i väntan på att komma fram till tunnelbanestationen. Julian och Phil har båda sprungit maran och har nu blivit uppmötta av sina familjer på området.

De är britter bosatta i Tokyo sedan flera år tillbaka och har sprungit denna mara några gånger nu. Folkmassan rör på sig i sakta mak och vi fortsätter att prata om loppet och livet.

Jag förklarar hur det kom sig att jag hamnade i Tokyo. Efter en stund berättar killarna att de är ett gäng som sprungit idag och som ska träffas över en middag ikväll.

De undrar om jag har lust att följa med. 

Men detta är inte på riktigt! Klart att jag vill det. Vilken grej.

Ännu en gång svämmar känslorna över.

1000 Yen gjorde min dag ännu mer magisk