fredag 30 mars 2012
torsdag 29 mars 2012
Rökta betor och torra oliver och världstorka
Gav mig på lite torkning. Fick smaka på torkade oliver för ett tag sedan som var otroligt goda. Sältan och olivsmaken var väldigt koncentrerad, tänkte att det kan passa ypperligt att ha i närheten när suget faller på.
Jag har lite problem med vardags-resursslöseri som att låta vattenkranen bara rinna under tiden man gör något annat eller att bara diska under rinnade vatten, huh! Det kliar i mig när jag sitter hemma hos någon och kranen bara rinner, jag vill gå dit och stänga av den. Vilket jag har gjort några gånger också. Skulle du bli upprörd om en gäst hemma hos dig går och stänger av din vattenkran? Haha, kul.
Och nä, jag låter inte kranen gå för att det ska komma kallt vatten om jag ska dricka. Jag dricker ljummet vatten. Är det vinter händer det att jag även dricker varmt vatten. Inget konstigt, prova.
Och att diska när vattenkranen bara står och rinner ger mig nästan eksem. Tänk alla resurser som krävs för att rengöra vattnet och få det till min kran. Så ska jag bara låta rent vatten rinna iväg för att bli rent en gång till, utan att ens använda det. Så otroligt onödigt.
Jag har haft en tvångstanke som jag levt med i flera år. Om jag av någon anledning skulle hamna i en situation där allt vatten i världen håller på och ta slut och uttorkningen börjar bli livshotande, Då! skulle jag verkligen ångra alla de kubik med vatten som rann iväg bara för att jag ville ha ett glas kallt vatten.
Så, nu skulle jag slösa med ugnsvärme i flera timmar genom att torka oliver.
När jag ändå skulle hålla på så kunde jag ju torka lite annat också, så rödbetschips klämde jag in.
70 grader, 5 timmar. Lät det stå kvar i ugnen över natten. I morse var oliverna torra och smakrika. Rödbetorna smakade ok men de hade en liten, liten, fuktig kärna kvar så jag drog på värmen igen för att sen stänga av och låta betorna ligga på eftervärmen.
Jag brände skiten.
Den känslan.....
Inte lakritsbildäck. Torkade oliver efter 12 timmar
Jag har lite problem med vardags-resursslöseri som att låta vattenkranen bara rinna under tiden man gör något annat eller att bara diska under rinnade vatten, huh! Det kliar i mig när jag sitter hemma hos någon och kranen bara rinner, jag vill gå dit och stänga av den. Vilket jag har gjort några gånger också. Skulle du bli upprörd om en gäst hemma hos dig går och stänger av din vattenkran? Haha, kul.
Och nä, jag låter inte kranen gå för att det ska komma kallt vatten om jag ska dricka. Jag dricker ljummet vatten. Är det vinter händer det att jag även dricker varmt vatten. Inget konstigt, prova.
Och att diska när vattenkranen bara står och rinner ger mig nästan eksem. Tänk alla resurser som krävs för att rengöra vattnet och få det till min kran. Så ska jag bara låta rent vatten rinna iväg för att bli rent en gång till, utan att ens använda det. Så otroligt onödigt.
Jag har haft en tvångstanke som jag levt med i flera år. Om jag av någon anledning skulle hamna i en situation där allt vatten i världen håller på och ta slut och uttorkningen börjar bli livshotande, Då! skulle jag verkligen ångra alla de kubik med vatten som rann iväg bara för att jag ville ha ett glas kallt vatten.
Så, nu skulle jag slösa med ugnsvärme i flera timmar genom att torka oliver.
När jag ändå skulle hålla på så kunde jag ju torka lite annat också, så rödbetschips klämde jag in.
70 grader, 5 timmar. Lät det stå kvar i ugnen över natten. I morse var oliverna torra och smakrika. Rödbetorna smakade ok men de hade en liten, liten, fuktig kärna kvar så jag drog på värmen igen för att sen stänga av och låta betorna ligga på eftervärmen.
Jag brände skiten.
Den känslan.....
Väldigt mycket slöseri...
onsdag 28 mars 2012
Tom Jones äger
Angående nätbrynjan.
Jag ångrar mig.
Tom Jones kom tillbaka!
Och ta med dig nätbrynjan och de mentolblå brallorna. Äh, dra med dig Sonny Crockett när vi ändå håller på. Jag har fått feeling. Ni kommer vara hetast i sommar.
Ge mig pasteller.
Ge mig nätbrynja.
Ge mig en krokodil.
Jag ångrar mig.
Tom Jones kom tillbaka!
Och ta med dig nätbrynjan och de mentolblå brallorna. Äh, dra med dig Sonny Crockett när vi ändå håller på. Jag har fått feeling. Ni kommer vara hetast i sommar.
Ge mig pasteller.
Ge mig nätbrynja.
Ge mig en krokodil.
Kent
Ni har väl inte missat?
Kent har släppt sin nya singel 999.
Det är sällan jag ser fram mot musiksläpp nuförtiden men denna har jag väntat på.
Albumköp och konserter och sönderlyssnande och de eviga diskutionerna om vad Jocke egentligen menar har satt sina spår i själen.
Kent 4-ever
Kent har släppt sin nya singel 999.
Det är sällan jag ser fram mot musiksläpp nuförtiden men denna har jag väntat på.
Albumköp och konserter och sönderlyssnande och de eviga diskutionerna om vad Jocke egentligen menar har satt sina spår i själen.
Kent 4-ever
Vårkänslor
När naturen börjar ta färg smittar det av sig på min garderob.
I väntan på att alla färger ska explodera blir jag inspirerad av de små fina krokusarna och snödropparna som börjar lysa här och var. Inspirerad till att hjälpa till och kicka igång vårkänslorna.
En stund av livsnjutning i solen. En kaffe och lite glad färg räcker för att förgylla livet en stund.
Tänk så enkelt det är.
I väntan på att alla färger ska explodera blir jag inspirerad av de små fina krokusarna och snödropparna som börjar lysa här och var. Inspirerad till att hjälpa till och kicka igång vårkänslorna.
En stund av livsnjutning i solen. En kaffe och lite glad färg räcker för att förgylla livet en stund.
Tänk så enkelt det är.
tisdag 27 mars 2012
Att vi aldrig lär oss
Gick igenom H&M och såg detta
spektakel hänga och bara vänta på att någon omedveten stackare skulle göra ett av sina livs många felköp.
Och historien upprepar sig, igen. Det har ju aldrig varit snyggt med nätbrynja.
Ja, jag har ägt en men jag lovar att inte ens jag kunde bära upp den med ens ett litet uns utav värdighet.
Och toppen! Jag kastades förvisso bakåt i tiden när jag såg Impuls-loggan. Kul. Men det stannar också där. Kul. Inget mer. Gå vidare. Köp ej.
Den brud som möjligtvis skulle kunna bära upp den lilla tygbiten är förmodligen undernärd och får varken äga ett Electronkort eller sparka boll i en klubb utan målsmans underskrift.
Sen får folk givetvis ha på sig precis vad som helst utan att be om lov, det blir ju bara roligare för omgivningen då.
But I'm just say'n...
Att vi aldrig lär oss!
spektakel hänga och bara vänta på att någon omedveten stackare skulle göra ett av sina livs många felköp.
Och historien upprepar sig, igen. Det har ju aldrig varit snyggt med nätbrynja.
Ja, jag har ägt en men jag lovar att inte ens jag kunde bära upp den med ens ett litet uns utav värdighet.
Och toppen! Jag kastades förvisso bakåt i tiden när jag såg Impuls-loggan. Kul. Men det stannar också där. Kul. Inget mer. Gå vidare. Köp ej.
Den brud som möjligtvis skulle kunna bära upp den lilla tygbiten är förmodligen undernärd och får varken äga ett Electronkort eller sparka boll i en klubb utan målsmans underskrift.
Sen får folk givetvis ha på sig precis vad som helst utan att be om lov, det blir ju bara roligare för omgivningen då.
But I'm just say'n...
Att vi aldrig lär oss!
måndag 26 mars 2012
Bautaperset 00:10:22
Nu har jag letat runt på nätet efter några officiella tider på mig från millopp och det bästa jag kan hitta är Midnattsloppet på 55.17
Så, då har jag persat med 10 minuter och 22 sekunder. På 10 km. De e ju rätt coolt faktiskt. Man skulle kunna säga att "min" mil har blivit 2 km kortare.
SUB 45 är inte SUB 44 men jo, jag är glad. Inte nöjd, för jag siktade på SUB 44. Men, jag måste ju lämna lite marginal till att kunna persa några fler gånger till under 2012, hehe...
Och jag har inget att skylla på. Inga skador, inga skosnören gick upp, inget andnöd, ingen konstig känsla i kroppen. Bra väder, lite kyligt men korta shorts passade finfint även denna dag.
Mötte upp med Lasse enligt plan. Hade fått tydliga direktiv från coachen om att stå långt fram i starten så vi trängde oss fram och stod kanske 15 meter ifrån. Eliten måste ju också få plats tänkte jag.
Men, nästa gång ska jag stå max 5 meter ifrån startlinjen.
Längs med vägen står det klubbkompisar och hejar, "Kom igen Anneli" vrålas det från vägkanten. Det ger energi.
Det är nu det gäller. Det ska vara jobbigt. Det ska vara svårt. Det ska kännas. Och det ska kännas ordentligt. Det hör till. Det ingår. Kom igen nu!
Efter 6km släpper jag Lasse, känner att jag har lite väl mycket mjölksyra i benen som jag måste få ur för att komma tillbaka. Har hållit lite för högt tempo upför backarna och där samlat på lite för mycket mjölksyra.
Slår av på tempot någon sekund men tappar aldrig hans rygg och efter sista uppförsbacken (de e ju attans vad många backar man kan få in på en liten pyttebana på 5km) så kommer jag ikapp Lasse igen.
Han får syn på mig och ökar. Jag ökar. Nerförsbacke. Jag ökar lite till. Nu är det plattan i mattan. Nu är det bara att köra rakt in i väggen, igenom väggen och ut på andra sidan. Målet hägrar. Jag visualiserar mig den sista sträckan hur jag rusar rakt in i mål.
IF Linnéa-klacken hejar och peppar.
Premiärmilen är 2 varv. Detta är förta gången jag springer Premiärmilen. Målet är inte på samma ställe som starten tydligen....
Precis efter en nerförsbacke är jag inställd på att svänga vänster, det var ju ditåt jag kutade på förra varvet. Men nä det gick inte för sig. Höööger...
Var är målet? Var är målet? Jag ser inget. Jag har ju precis lagt in växeln som inte ens finns för att spurta och nu vet jag inte hur långt jag ska spurta!!!
Där! Mål! Fan vad långt borta det är. Jag håller ju på att avlida hära. Lasse ökar. Jag får inte släppa, öka nu då! Det här är det sista jag ska göra. Ta i då! Klubbkamraterna som redan gått i mål hejar längs med vägen. Herreminje vad snabbt det går nu, hjärtat pumpar som aldrig förr, benen pinnar på som att det var på liv eller död (och det är det ju, nästan)
Mål.
44:55
Herreminskapare. Jag överlevde!
Jag har tokpersat! Med över 10 minuter. Coolt.
Och jag kommer aldrig mer att kunna pers med 10 minuter på milen igen.
Den känslan...
Resten av dagen firades i goda vänners lag med pizzalunch och våffelmiddag. Fick lära mig ett nytt ord, Maxivåffla. Och någon annan fick lära sig ett ord till. P-våffla.
Bra dag det blev.
Vilket blir nästa lopp....
Så, då har jag persat med 10 minuter och 22 sekunder. På 10 km. De e ju rätt coolt faktiskt. Man skulle kunna säga att "min" mil har blivit 2 km kortare.
SUB 45 är inte SUB 44 men jo, jag är glad. Inte nöjd, för jag siktade på SUB 44. Men, jag måste ju lämna lite marginal till att kunna persa några fler gånger till under 2012, hehe...
Jag fick faktiskt syn på mig själv här i min gula outfit. Men man ser inte att det är jag.
Bild: Micke Sjöblom.
Fler bilder från Micke finns på http://www.zebrabild.com Du är kanske med?
Bild: Micke Sjöblom.
Fler bilder från Micke finns på http://www.zebrabild.com Du är kanske med?
Och jag har inget att skylla på. Inga skador, inga skosnören gick upp, inget andnöd, ingen konstig känsla i kroppen. Bra väder, lite kyligt men korta shorts passade finfint även denna dag.
Mötte upp med Lasse enligt plan. Hade fått tydliga direktiv från coachen om att stå långt fram i starten så vi trängde oss fram och stod kanske 15 meter ifrån. Eliten måste ju också få plats tänkte jag.
Men, nästa gång ska jag stå max 5 meter ifrån startlinjen.
Klubbkamrat Burefalk och jag ,som försöker heja tillbaka till klacken. Bild: Mikael Kritikos
Oj vad folk man skulle kuta förbi när startskottet gått av. Lite stressigt var det, en kille sprang precis framför så att jag sparkade till honom på foten. Ingen av oss ramlade som tur var men det var det andra som gjorde, dock utan skador såvitt jag kunde se.Längs med vägen står det klubbkompisar och hejar, "Kom igen Anneli" vrålas det från vägkanten. Det ger energi.
Det är nu det gäller. Det ska vara jobbigt. Det ska vara svårt. Det ska kännas. Och det ska kännas ordentligt. Det hör till. Det ingår. Kom igen nu!
Efter 6km släpper jag Lasse, känner att jag har lite väl mycket mjölksyra i benen som jag måste få ur för att komma tillbaka. Har hållit lite för högt tempo upför backarna och där samlat på lite för mycket mjölksyra.
Slår av på tempot någon sekund men tappar aldrig hans rygg och efter sista uppförsbacken (de e ju attans vad många backar man kan få in på en liten pyttebana på 5km) så kommer jag ikapp Lasse igen.
Han får syn på mig och ökar. Jag ökar. Nerförsbacke. Jag ökar lite till. Nu är det plattan i mattan. Nu är det bara att köra rakt in i väggen, igenom väggen och ut på andra sidan. Målet hägrar. Jag visualiserar mig den sista sträckan hur jag rusar rakt in i mål.
IF Linnéa-klacken hejar och peppar.
Premiärmilen är 2 varv. Detta är förta gången jag springer Premiärmilen. Målet är inte på samma ställe som starten tydligen....
Precis efter en nerförsbacke är jag inställd på att svänga vänster, det var ju ditåt jag kutade på förra varvet. Men nä det gick inte för sig. Höööger...
Var är målet? Var är målet? Jag ser inget. Jag har ju precis lagt in växeln som inte ens finns för att spurta och nu vet jag inte hur långt jag ska spurta!!!
Där! Mål! Fan vad långt borta det är. Jag håller ju på att avlida hära. Lasse ökar. Jag får inte släppa, öka nu då! Det här är det sista jag ska göra. Ta i då! Klubbkamraterna som redan gått i mål hejar längs med vägen. Herreminje vad snabbt det går nu, hjärtat pumpar som aldrig förr, benen pinnar på som att det var på liv eller död (och det är det ju, nästan)
Mål.
44:55
Herreminskapare. Jag överlevde!
Jag har tokpersat! Med över 10 minuter. Coolt.
Och jag kommer aldrig mer att kunna pers med 10 minuter på milen igen.
Den känslan...
Resten av dagen firades i goda vänners lag med pizzalunch och våffelmiddag. Fick lära mig ett nytt ord, Maxivåffla. Och någon annan fick lära sig ett ord till. P-våffla.
Bra dag det blev.
Vilket blir nästa lopp....
söndag 25 mars 2012
Get Some!
Jag har redan kapat 1 minut.
Mina Saucony A4 är snabba och riktigt lätta. För att dra ner vikten på skon har man gjort hål i sulan och fotsvett är ett minne blott. Problemet blir att saker kan bosätta sig i de där hålen. Har sett att någon lite sten har fastnat tidigare men inte brytt mig. Tills nu!
Många bäckar....
Men det satt ju inte bara en liten sten, det satt flera stenar i vartenda hål.
Så, nu är operation stentömning avklarad. Har säkert tjänat 1 minut, minst, på att slippa släpa runt på den sandlådan.
Mina Saucony A4 är snabba och riktigt lätta. För att dra ner vikten på skon har man gjort hål i sulan och fotsvett är ett minne blott. Problemet blir att saker kan bosätta sig i de där hålen. Har sett att någon lite sten har fastnat tidigare men inte brytt mig. Tills nu!
Många bäckar....
Men det satt ju inte bara en liten sten, det satt flera stenar i vartenda hål.
Så, nu är operation stentömning avklarad. Har säkert tjänat 1 minut, minst, på att slippa släpa runt på den sandlådan.
Premiär för Premiärmilen
Snart smäller det!
Söndag kl 11.30 går starten på Djurgården. 10 km i ett rasande tempo.
Planen är att jag ska springa så snabbt som jag bara kan, inget konstigt med det. Det är ju tävling. Sen ska jag dessutom springa så snabbt som jag aldrig någonsin har gjort. Wohoo!
Det ska bli riktigt kul. Känner mig inte så nervös, det är ju bara en mil. Hinner knappt blinka innan det är över. Typ.
Jag kan inget göra just nu ändå. Jag har tränat på bra, kanske vilat lite lite men benen har svarat på intervallerna.
Sista förberedelserna är klara. Kläderna är utvalda, gult är det som gäller. Gult är en snabb färg, eller hur?
Benen är rakade, ögonbrynen noppade, naglarna målade, örhängen som matchar skorna framlagda. Fråga mig inte varför men det känns bra att göra detta inför tävling. Så då gör jag så. Och det är ganska kul när man upptäcker att fler har liknande ritualer.
Det är omkring 50 deltagare bara från klubben, IF Linnea, som är anmälda. Mäktigt! Och så alla från TSM som också ska delta.
Och sommartid! Och våffeldag! Vilken folkfest!
Kommer bli en riktigt rolig söndag med andra ord.
Passet i tisdags körde jag riktigt tuffa intervaller, snabbt som Sören gick det, hann inte ens titta på klockan. Det var bara till att köra på känsla, en känsla som att man nästan håller på att avlida, men bara nästan. Mitt i passet, under en setvila när jag hänger över räcket och försöker få i mig syre kommer Lasse fram till mig och frågar på underbar stockholmska " E du vek ellär"
Jag höll på att dö! Haha! Störtskönt! Så då var jag såklart tvungen att ta i lite till.
Efteråt pratade vi ihop oss inför söndagen. Lasse och jag har en plan, att kuta första 5km tillsammans i 4:20 tempo, sen öka på sista. Om vi orkar. Jag vill in på 44, tror att Lasse kan pressa lite till så jag lär nog inte se honom efter ett tag. Men det är alltid bra att ha en rygg att haka sig fast på, hjälper mig oerhört.
Och gå ut lugnt, inte stressa, lugn och fin. Inte prata med väggen. Kötta på men spara en halv växel till sista 2 kilometrarna. Då kan man gå på pannben och ångor.
Sova e bra uppladdning det med
Godnatt!
Passet i tisdags körde jag riktigt tuffa intervaller, snabbt som Sören gick det, hann inte ens titta på klockan. Det var bara till att köra på känsla, en känsla som att man nästan håller på att avlida, men bara nästan. Mitt i passet, under en setvila när jag hänger över räcket och försöker få i mig syre kommer Lasse fram till mig och frågar på underbar stockholmska " E du vek ellär"
Jag höll på att dö! Haha! Störtskönt! Så då var jag såklart tvungen att ta i lite till.
Efteråt pratade vi ihop oss inför söndagen. Lasse och jag har en plan, att kuta första 5km tillsammans i 4:20 tempo, sen öka på sista. Om vi orkar. Jag vill in på 44, tror att Lasse kan pressa lite till så jag lär nog inte se honom efter ett tag. Men det är alltid bra att ha en rygg att haka sig fast på, hjälper mig oerhört.
Och gå ut lugnt, inte stressa, lugn och fin. Inte prata med väggen. Kötta på men spara en halv växel till sista 2 kilometrarna. Då kan man gå på pannben och ångor.
Sova e bra uppladdning det med
Godnatt!
torsdag 22 mars 2012
Lite löpardetaljer
Jag erkänner. Jag kutar inte runt bara för att det är så otroligt kul hela tiden. För det är inte kul hela tiden. Ibland är det mest jobbigt faktiskt.
Men. Jag kutar också därför att jag gillar mat. Och om jag kutar lite till kan jag äta lite till. Enkel matte, eller hur. Sen räknar jag inte kalorier och jag noterar aldrig hur mycket kalorier jag förbrukar under ett pass. Men denna gången noterade jag att det var endast 2 siffror där det alltid brukar stå något 3 eller 4 siffrigt om man varit ute ett tag. Mitt pulsband är ju helt galopperande knasigt. 14 km blev det idag, snittade 4.50 fart. Det är hyfsat snabbt för denna dam men det gick tydligen endast åt 51 kalorier.... Ingen extra riskaka idag inte!
Nu måste jag tydligen köpa nya skor. För det måste man om man får ett mail från Wiggle och de säger att min 22procentiga rabatt bara gäller 7 dagar till.
Eller hur? Enkel matte här med.
Någon som vill beställa något, inboxa mig.
En annan detalj på ämnet bajsnödig fast en annan bajsnödighet.
Jag reggar min träning på Jogg.se
Jag reggar min träning på Jogg.se
Där såg jag denna fantastiska tråd som någon har startat. Mäniskor är ju helt enkelt bara för underbara!
Bajsnödigt
Fick en hel tidning med alla deltagares resultat och ett diplom hemskickat från Tokyo Marathon med mina mellantider och placeringar.
I min åldersklass 30-34 kom jag på 47e plats av totalt 1124.
Totalt deltog 34660 och jag kom in på 5676e plats. Minsann!
Och nu har jag även kommit åt länken där alla bilder ligger som jag fastnade på under loppet.
Vilken skrattfest!
Ser ut som att jag antingen halvsover eller håller på och avlider och alla andra löpare är glada förutom jag...
Det är tur att man inte ser hur man ser ut när man springer till vardags, jag hade inte kunnat slappna av om jag skulle behöva tänka på det hela tiden. Fast jag hade kanske fått mig ett gott skratt under varenda träningspass istället.
Fast just det, vem bryr sig? Nä, precis.
Lustigt det där, hur man kan fastna i en fåfänga-bubbla för en stund. En massa konstiga detaljer blir helt plötsligt oerhört viktiga, tidskrävande och avgörande.
Förhoppningsvis kommer jag på vart jag är på väg i tid och tar jag ett djupt andetag, flyttar fokus och kopplar på vett och sans igen.
5 minuter senare kan jag nästan skämmas lite över mig själv.
Herregud, spenderade jag verkligen 15 minuter av mitt liv till att tänka på vilken T-shirt jag ska ha på mig?
Jag kan nästgan må lite illa när jag tänker på hur mycket tid jag kan ha spenderat på att fatta ett beslut just om en pryl eller kläder. Innan jag går till affären har tanken oftast börjat gro. Skulle jag inte behöva en... (Och vadå "behöva"Vi i västvärlden behöver inte en pinal till!)
När jag är i affären ska det kännas, klämmas, provas, funderas och eventuellt köpas. Sen, om jag inte köper! Herregud.... Då ska man fortsätta fundera, tänka efteråt också. Ännu mer tid går. Ska jag, ska jag inte?
Och sen kanske jag återvänder till affären för att slå till. Och Gud nåde om prylen är slut! Då börjar ju hela processen om igen....
Som om världen skulle sluta snurra om jag tog fel! Hjälp!
Och, vad är egentligen att behöva? Jag har mat, vatten, vänner, tak över huvudet. Behöver jag mer?
Pinsamt är vad det är att få ha det så här bra.
Jag har lite svårt att förhålla mig till detta. Samtidigt tycker jag att detaljerna är viktiga, oftast avgörande. Men, det måste få ske med en stor skopa magkänsla. Intuitivt. Inte tänka för mycket.
Då blir det förstört med en massa "if´s or but´s"
Första känslan är den som alltid stannar kvar även om jag fattar ett annat beslut.
Ytlighet är svårt. Var går gränsen? Var sätter jag min gräns?
De detaljer som jag tycker är viktiga anser säkert flera att det bara är töntigt och ytligt. Medans jag själv kan ha svårt för människor som liksom blir "bajsnödiga"
Tex, på ett ställe jag jobbade på, då ringde en herre in 3 veckor innan sin bokade middag och frågade vad för sorts glas vi ämnade att servera en särskild dryck i. Detta var mycket viktigt för honom för att denna kväll skulle bli lyckad, att det blev rätt sorts glas. Jag trodde att sällskapet och möjligtvis maten och drycken bidrog till en fin kväll. Jag ville verkligen fråga honom detta men jag lät bli.
DET mina vänner är ett typiskt exempel på Bajsnödighet! Tänk vilket bekymmerslöst liv man måste ha om detta är något som upptar tid och energi.
Vilken kopp ska Du dricka ditt kaffe ur om 22 dagar och 6 timmar och 38 minuter?
Då har det gårr för långt i min värld.
Men jag är säkert också bajsnödig i mångas ögon.
Man kan ju för bövelen inte vistas ute bland folk i hängiga mjukisbyxor! Eller ha vita tubsockor i ett par Intersport-badtofflor (jo, jag såg det igår)
Oj vad jag har flummat iväg, jag skulle ju bara skriva något om mina marathon-foton....
Nu ska jag gå och bajsa lite.
Den känslan...
I min åldersklass 30-34 kom jag på 47e plats av totalt 1124.
Totalt deltog 34660 och jag kom in på 5676e plats. Minsann!
Och nu har jag även kommit åt länken där alla bilder ligger som jag fastnade på under loppet.
Vilken skrattfest!
Ser ut som att jag antingen halvsover eller håller på och avlider och alla andra löpare är glada förutom jag...
Det är tur att man inte ser hur man ser ut när man springer till vardags, jag hade inte kunnat slappna av om jag skulle behöva tänka på det hela tiden. Fast jag hade kanske fått mig ett gott skratt under varenda träningspass istället.
Fast just det, vem bryr sig? Nä, precis.
Lustigt det där, hur man kan fastna i en fåfänga-bubbla för en stund. En massa konstiga detaljer blir helt plötsligt oerhört viktiga, tidskrävande och avgörande.
Förhoppningsvis kommer jag på vart jag är på väg i tid och tar jag ett djupt andetag, flyttar fokus och kopplar på vett och sans igen.
5 minuter senare kan jag nästan skämmas lite över mig själv.
Herregud, spenderade jag verkligen 15 minuter av mitt liv till att tänka på vilken T-shirt jag ska ha på mig?
Jag kan nästgan må lite illa när jag tänker på hur mycket tid jag kan ha spenderat på att fatta ett beslut just om en pryl eller kläder. Innan jag går till affären har tanken oftast börjat gro. Skulle jag inte behöva en... (Och vadå "behöva"Vi i västvärlden behöver inte en pinal till!)
När jag är i affären ska det kännas, klämmas, provas, funderas och eventuellt köpas. Sen, om jag inte köper! Herregud.... Då ska man fortsätta fundera, tänka efteråt också. Ännu mer tid går. Ska jag, ska jag inte?
Och sen kanske jag återvänder till affären för att slå till. Och Gud nåde om prylen är slut! Då börjar ju hela processen om igen....
Som om världen skulle sluta snurra om jag tog fel! Hjälp!
Och, vad är egentligen att behöva? Jag har mat, vatten, vänner, tak över huvudet. Behöver jag mer?
Pinsamt är vad det är att få ha det så här bra.
Jag har lite svårt att förhålla mig till detta. Samtidigt tycker jag att detaljerna är viktiga, oftast avgörande. Men, det måste få ske med en stor skopa magkänsla. Intuitivt. Inte tänka för mycket.
Då blir det förstört med en massa "if´s or but´s"
Första känslan är den som alltid stannar kvar även om jag fattar ett annat beslut.
Ytlighet är svårt. Var går gränsen? Var sätter jag min gräns?
De detaljer som jag tycker är viktiga anser säkert flera att det bara är töntigt och ytligt. Medans jag själv kan ha svårt för människor som liksom blir "bajsnödiga"
Tex, på ett ställe jag jobbade på, då ringde en herre in 3 veckor innan sin bokade middag och frågade vad för sorts glas vi ämnade att servera en särskild dryck i. Detta var mycket viktigt för honom för att denna kväll skulle bli lyckad, att det blev rätt sorts glas. Jag trodde att sällskapet och möjligtvis maten och drycken bidrog till en fin kväll. Jag ville verkligen fråga honom detta men jag lät bli.
DET mina vänner är ett typiskt exempel på Bajsnödighet! Tänk vilket bekymmerslöst liv man måste ha om detta är något som upptar tid och energi.
Vilken kopp ska Du dricka ditt kaffe ur om 22 dagar och 6 timmar och 38 minuter?
Då har det gårr för långt i min värld.
Men jag är säkert också bajsnödig i mångas ögon.
Man kan ju för bövelen inte vistas ute bland folk i hängiga mjukisbyxor! Eller ha vita tubsockor i ett par Intersport-badtofflor (jo, jag såg det igår)
Oj vad jag har flummat iväg, jag skulle ju bara skriva något om mina marathon-foton....
Nu ska jag gå och bajsa lite.
Den känslan...
tisdag 20 mars 2012
söndag 18 mars 2012
Oj oj oj va gott de va me Pak Choi
Ja, töntigare rubriker finns faktiskt.
Och idag blev det Pak Choi som fick sällskap av ingefära, chili, vitlök, citrongräs som koktes i en buljong. Slängde ner lite brocoli och risnudlar på slutet och stekte strimlad kycklingfilé.
Känns skönt att bli mätt på fräscha, lätta smaker som inte tynger.
Det har blivit lite väl dekadent matintag sen maran för 3 veckor sedan så nu gäller det att börja hitta tillbaka till formen. Och! Det är ju Premiärmilen som stundar nästa söndag.
Inte för att det jag äter en vecka innan ett lopp kommer vara fantastiskt avgörande för resultatet men i mitt huvud känns det vettigt. Och det är lika mycket huvudet som benen som kommer att kuta de där 10 kilometrarna.
Kom på för någon dag sedan att jag inte har sprungit något millopp sedan 2010. Midnattsloppet sprang jag då på 57 minuter. Året innan kom jag i mål på 55 minuter och då hade jag slutat röka några månader innan. Så man kan säga att jag var mindre nöjd 2010, funderade på att lägga av med löpning. Det var nog inte min grej när jag tränade mer men bara blev långsammare. But little did I know then.... Varför jag inte la av? Jo, det var ju så många sköna människor som höll på med löpning så det var liksom svårt att undvika. För jag lovar, jag försökte faktiskt undvika löpning ett tag efter det tråkiga loppet men det gick inte. Alla träningspass och tävlingar ingår liksom i sättet man umgås på. Jag ville ju fortsätta träffa alla mina vänner så då blir det liksom nästan oundvikligt att inte hålla på med samma grej som de. Så till slut drogs jag med igen.
Vilket får mig att tänka på hur viktigt det är med sammanhållning och grupptillhörighet. Det är ju säkert liknande anledningar till varför folk dras med i andra "gäng". Man vill känna sig som en i gruppen, vara en del i gemenskapen. Sen att anledningen till att grupperingar sker, såsom motorcyklar, biodling eller viärblondaochdetärinteni-idioter, är en annan sak. Men grunden är någonstans densamma tror jag. Vilken tur att det var löpare och inte rasbiologer jag stötte på.
I alla fall...
Premiärmilen ska bli lite utav min revansch på millopp.
Coachen tror jag kommer kuta på, huh, jag vågar knappt skriva ut det i text....SUB 44!!! Jag sa till på skarpen att han inte kan säga så, jag blir ju rädd!
Men jag måste ju samtidigt erkänna att jag innerst inne också blir väldigt glad och stolt. Jag, den stora, långsamma klumpen som för 4 år sedan hasade mig runt 5-6 km i ett elljusspår på mornarna för att sedan ta mig en cigarett eller 8 på eftermiddagen.
Och idag tror någon på att jag kan göra milen på, huh, nu måste jag skriva det igen, SUB 44.
Den känslan...
Den är jävligt cool.
fredag 16 mars 2012
Bäst före?
Asså.
Huuur ska man veta va de e för datumformat som gäller?
Går den ut 2011 eller 2012?
Mögelsporerna utanpå burken gav mig en hint men jag var ju ändå tvungen att ta en sipp.
Jag måste börja dricka oftare....
Ska ta med som bildbevis till läkaren om han börjar svamla om alkisbeteende igen.
Karatefeeling
Jag har lite karatefeeling idag och då fick jag detta fantastiska tips.
Syltor.se!
En fantastisk sida hörni.
Wohoo, In i dimman! Jo, jag gör också sådant ibland. Inte så ofta men idag har jag världens anledning. Och det är vila på schemat imorgon.
Tror jag.... Äh, nu kör vi!
Syltor.se!
En fantastisk sida hörni.
Wohoo, In i dimman! Jo, jag gör också sådant ibland. Inte så ofta men idag har jag världens anledning. Och det är vila på schemat imorgon.
Tror jag.... Äh, nu kör vi!
onsdag 14 mars 2012
Kortbralle-premiär!
Så här kan det se ut en sommardag när färgen börjat fastna på benen.
Körde 1000-ingar igår på Årstabron med IF Linnéa där jag hjälpte Anders med passet.Just combon 1000-ingar+IF Linnéa+Årstabron är bästa intervallpasset alla kategorier!
Hade fått besked av coachen om att jag skulle göra 8 st i 4:15-tempo.
Han blev förvånad att jag inte kom med några protester. Jag gör typ alltid det när det ska springas snabbt. Men skillnaden den här gången var att jag hade gjort detta förr.
För kanske 2 månader sedan skulle jag köra 1000-ingar i 4:15, och Då! protesterade jag vill jag lova. Och då skulle jag köra dem själv. Jag var rädd dagarna innan. Det är ju jättesnabbt, jag har aldrig kutat så snabbt.
Men det gick vägen kom jag ihåg. Med en nära döden känsla men det gick, så det skulle väl gå nu med.
Nu i efterhand kom jag förvisso på att för 2 månader sedan gjorde jag nog bara 6 intervaller....haha kul. Jag lyckades lura mig själv.
Ska testa det oftare, det verkar ju funka.
I alla fall, solen sken, det var varmt, tusingar på schemat. Då är det som gjutet för kortbralle-premiär!
Det var ett ögonbryn eller två som höjdes, men kom igen, man blir ju varm efter 10 minuter.
Eller jag blir. Jag svettas knappt, blir mest varm bara.
Passet gick bra, blev tom lite snabbare än tänkt.
Wohoo, I'm back!
I morse kl 07.00 när jag snabbpackade väskan till joggen från jobbet hem i kväll, ja då sken solen så fint in genom fönstret.
Så kortbrallorna åkte med. Måste ju förlänga premiärkänslan.
Att solen sen hade gått ner kl 18 när jag skulle bege mig och det endast var 3 grader ute....hade jag inte alls haft med i planen som jag utformade på morgonen.
Eh...jo, jag erkänner. Det var kallt. Även för mig. Men vad gör man då? Jo, man ökar!
Så junkjogg fick bli reviderat till ett distanspass istället. Men, jag blev varm.
Så, av med brallorna! Det är vår!
Typ, 3-gradersvår iaf....
tisdag 13 mars 2012
When the shit hits the fan
Varför är det så att de som står en närmst är också de som får ta all skit?
Eller ptja, de som jobbar inom service får också ta en del obefogad skit från personer som haft en dålig dag.
Och just då råkar man ju faktiskt stå nära inpå personen ifråga....
"Kill them with love" är något som alltid funkar. Riktigt kul blir det dessutom för mig då, att se dessa arga, sura troll bli lite lätt handlingsförlamade när de märker att det enda de får tillbaka är ett fantastiskt brett leende och lite kärlek. De e kul. Don´t let them get to you!
Men det var en lång parantes det.
En fin mäniska öppnade sig för mig idag och berättade lite utav sin livshistoria. Det var en väldigt tragisk historia som har pågått under många år. Och någon som står nära är en anledning till tragiken.
Jag har själv haft mina sämre dagar just nu och det har också att göra med mina nära. Och någon i min närhet får skrapa bort skiten.
Det liksom börjar lukta, rinner över, det blir kladdigt och oj nu landade skiten på fläkten också....
Träffade en kvinna som driver ett stenhuggeri för ett tag sedan och en stor del av hennes verksamhet består av att tillverka gravstenar.
Vi fick prata en stund och jag frågade henne hur det var att träffa alla dessa mäniskor som befinner sig i sorg.
Det var inte så märkligt tyckte hon, döden är något utav det naturligaste som finns. Det händer oss alla någon gång men det är något som vi sällan vi pratar om. Förens det är försent. Hon pratar om döden vartenda dag. Då är det inget konstigt till sist.
Vi måste prata om det.
Denna kvinna berättade att är det något dessa samtal har gett henne så är det just att värdesätta de små detaljerna här i livet.
Att det kvittar hur mycket pengar vi lägger på prylar, hur mycket vi än öser matriella ting på våra nära. Det man kommer ihåg är de små detaljerna som inte kostar någonting.
Hon berättade om en lastbilschaufför, han var ofta borta på långa körningar och inte hemma så ofta.
Men varje dag klockan 15.00 ringde han till sin fru, som han varit gift med i närmre 20 år, för att bara prata. Kolla hur hennes dag varit, berätta lite om sin dag, vad de skulle äta till middag när han kom hem 3 dagar senare.
Varje dag klockan 15.00
Det är de stunderna han saknar mest idag. Inte de soliga semesterresorna, inte lyxmiddagarna på krogen, inte den jättesnabba motorcykeln han fick utav henne i födelsedagspresent.
När klockan slår 15.00 gör det numera lite ont i hjärtat hos denna lastbilschaufför.
Det han saknar mest är ett litet telefonsamtal med någon han älskar.
Ring någon du älskar. Börja med ett hej.
Eller ptja, de som jobbar inom service får också ta en del obefogad skit från personer som haft en dålig dag.
Och just då råkar man ju faktiskt stå nära inpå personen ifråga....
"Kill them with love" är något som alltid funkar. Riktigt kul blir det dessutom för mig då, att se dessa arga, sura troll bli lite lätt handlingsförlamade när de märker att det enda de får tillbaka är ett fantastiskt brett leende och lite kärlek. De e kul. Don´t let them get to you!
Men det var en lång parantes det.
En fin mäniska öppnade sig för mig idag och berättade lite utav sin livshistoria. Det var en väldigt tragisk historia som har pågått under många år. Och någon som står nära är en anledning till tragiken.
Jag har själv haft mina sämre dagar just nu och det har också att göra med mina nära. Och någon i min närhet får skrapa bort skiten.
Det liksom börjar lukta, rinner över, det blir kladdigt och oj nu landade skiten på fläkten också....
Träffade en kvinna som driver ett stenhuggeri för ett tag sedan och en stor del av hennes verksamhet består av att tillverka gravstenar.
Vi fick prata en stund och jag frågade henne hur det var att träffa alla dessa mäniskor som befinner sig i sorg.
Det var inte så märkligt tyckte hon, döden är något utav det naturligaste som finns. Det händer oss alla någon gång men det är något som vi sällan vi pratar om. Förens det är försent. Hon pratar om döden vartenda dag. Då är det inget konstigt till sist.
Vi måste prata om det.
Denna kvinna berättade att är det något dessa samtal har gett henne så är det just att värdesätta de små detaljerna här i livet.
Att det kvittar hur mycket pengar vi lägger på prylar, hur mycket vi än öser matriella ting på våra nära. Det man kommer ihåg är de små detaljerna som inte kostar någonting.
Hon berättade om en lastbilschaufför, han var ofta borta på långa körningar och inte hemma så ofta.
Men varje dag klockan 15.00 ringde han till sin fru, som han varit gift med i närmre 20 år, för att bara prata. Kolla hur hennes dag varit, berätta lite om sin dag, vad de skulle äta till middag när han kom hem 3 dagar senare.
Varje dag klockan 15.00
Det är de stunderna han saknar mest idag. Inte de soliga semesterresorna, inte lyxmiddagarna på krogen, inte den jättesnabba motorcykeln han fick utav henne i födelsedagspresent.
När klockan slår 15.00 gör det numera lite ont i hjärtat hos denna lastbilschaufför.
Det han saknar mest är ett litet telefonsamtal med någon han älskar.
Ring någon du älskar. Börja med ett hej.
Det här är en Lyckoklöver. Den ska någon fin person få.
Och jag behåller en själv. Jag är fin jag me.
Och jag behåller en själv. Jag är fin jag me.
söndag 11 mars 2012
Liemannen finns i Din rumpa!
Får en känsla av att man har malt ner ett gäng rörmokare och gjort tabletter utav dem.
Undrar vad som händer om man släpper ner en tablett i toastolen.
Det är ballt att jobba med reklam...
På Nybrogatan, Östermalm hittar Du denna livräddare.
lördag 10 mars 2012
1a dagen på året med bara 1 tröja!!!!
Snart e de dags för kortbrallor, jag känner det på mig. Det här var nog senast, Klubbmästerskap i Tanto. Gissa vem som vann Baklängeslöpningen!
Jag kan inte bara kuta framåt....
torsdag 8 mars 2012
Sjunger blodpuddingens lov
Äntligen!
Blodpudding är en favoritmåltid här hemma. Lätt, gott, snabbt, naturligt och samtidigt en välbehövlig järnboost. Puddingen ovan är från Per i viken, http://periviken.se/ som jag brukar köpa på ICA inne på NK. De har dock haft tomt i hyllan någon vecka så nu blev jag lite varm i själen då jag såg att hyllan var välfylld igen.
Den kostar säkert 3 gånger mer än den vanliga halvcirkelformade klumpen men den smakar också så mycket mer. Prova!
Denna pudding har jag fått i mig ett otal gånger tillagad av en annan pudding på Ulriksdals Wärdshus.
Om det är någon pudding som tillagat denna låter jag vara osagt men jag åt den på Eriks Gondolen på en bjudlunch en fin vårdag. Mycket trevlig den med och dragon till passade finfint.
onsdag 7 mars 2012
"Hur har du det med spriten"
Fick svar på mitt blodprov och tydligen ser allt bra ut förutom just mina levervärden som låg precis på gränsen för vad som är ok.
Så läkaren frågar hur jag har det med spriten...
Haha! Va?!?
Jag visste inte vad jag skulle tro men en massa tankar hann flyga igenom skallen.
Kan det vara så att mitt dekadenta festande från tiden då jag....bara festade, hade satt sina spår?
Men det var ju flera år sedan jag slutade med det. Måste nästan anstränga mig för att få i mig mer än 2 glas vin en kväll nuförtiden.
Märkligt.
Iaf, kan vara spår från en infektion också sa han. Nytt prov om 2 veckor.
Jag ringde genast upp min löparläkare istället, Mia. Hon har hållt på med det här lite längre än jag och är väldans påläst med vad som händer i kroppen.
Inget konstigt, cellvävnadssammanfal(...?) Levern får jobba väldigt mycket när vi kutar och håller på.
Skönt. Eller ja, du fattar vad jag menar med skönt.
Tänk att få komma till en läkare som håller på med löpning själv? Så många frågor man skulle få svar på då. Började fråga ang järnvärden, HB-nivåer och långdistans men det enda svar han hade var att han inte känner till de mekanismerna....
Jaja, jag kan iaf fortfarande kuta. Det är det inte alla som har möjlighet att göra.
Marathonlöpare med skrumplever.
Den känslan.....
Så läkaren frågar hur jag har det med spriten...
Haha! Va?!?
Jag visste inte vad jag skulle tro men en massa tankar hann flyga igenom skallen.
Kan det vara så att mitt dekadenta festande från tiden då jag....bara festade, hade satt sina spår?
Men det var ju flera år sedan jag slutade med det. Måste nästan anstränga mig för att få i mig mer än 2 glas vin en kväll nuförtiden.
Märkligt.
Iaf, kan vara spår från en infektion också sa han. Nytt prov om 2 veckor.
Jag ringde genast upp min löparläkare istället, Mia. Hon har hållt på med det här lite längre än jag och är väldans påläst med vad som händer i kroppen.
Inget konstigt, cellvävnadssammanfal(...?) Levern får jobba väldigt mycket när vi kutar och håller på.
Skönt. Eller ja, du fattar vad jag menar med skönt.
Tänk att få komma till en läkare som håller på med löpning själv? Så många frågor man skulle få svar på då. Började fråga ang järnvärden, HB-nivåer och långdistans men det enda svar han hade var att han inte känner till de mekanismerna....
Jaja, jag kan iaf fortfarande kuta. Det är det inte alla som har möjlighet att göra.
Marathonlöpare med skrumplever.
Den känslan.....
tisdag 6 mars 2012
Vänskap är mitt syre
Jag har haft en jobbig dag med tunga budskap.
Men mitt i allt jbbigt så är jag ändå glad. Jag börjar undra om det kanske är något fel på mig, jag ska inte vara glad nu.
Men jag inser att jag är lycklig för att jag har så fina människor runt omkring mig, som jag kan få luta mig mot när jag inte orkar stå riktigt stabilt och stadigt på egen hand. De erbjuder mig en hållplats mitt i livet där jag kan få sitta ner en stund, dra en filt omkring mig kanske, andas och samla mig för att invänta nästa tåg som jag ska med.
Denna vänskap gör mig så glad och tacksam att det blir alldeles mjukt och varmt i magen.
Jag tänker på hur det skulle kunna ha varit utan dem.
Usch, jag orkar inte ens tänka färdigt tanken.
Den känslan....
Jag är frisk, jag har vänner på riktigt. Jag är lyckligt lottad.
Tack
Men mitt i allt jbbigt så är jag ändå glad. Jag börjar undra om det kanske är något fel på mig, jag ska inte vara glad nu.
Men jag inser att jag är lycklig för att jag har så fina människor runt omkring mig, som jag kan få luta mig mot när jag inte orkar stå riktigt stabilt och stadigt på egen hand. De erbjuder mig en hållplats mitt i livet där jag kan få sitta ner en stund, dra en filt omkring mig kanske, andas och samla mig för att invänta nästa tåg som jag ska med.
Denna vänskap gör mig så glad och tacksam att det blir alldeles mjukt och varmt i magen.
Jag tänker på hur det skulle kunna ha varit utan dem.
Usch, jag orkar inte ens tänka färdigt tanken.
Den känslan....
Jag är frisk, jag har vänner på riktigt. Jag är lyckligt lottad.
Tack
söndag 4 mars 2012
Barbarerna från Söder, Namban Rengo
Jo. Tillbaka till Tokyo.
Jag har nu hittat The Pink Cow och det visar sig att det inte är en porrklubb. Skönt.
Men det är inte heller som jag hade fått för mig, en restaurang med 15 pers som ska sitta och äta en middag. Jag kommer in i en liten lokal fylld med människor, mestadels västerlänningar.
Det är en löparklubb!
Fantastiskt! What are the ods?
Och precis som min egna klubb, IF Linnéa, träffas de efter ett lopp för att äta, ta några öl och bara hänga.
Jag hade kommit hem!
Snabbt hittar jag Julian och Phil och jag får lämna tillbaka 1000 Yen till Julian och än en gång tacka för hans vänlighet. De presenterar mig för lite folk och vi får berätta den fina historien flera gånger om hur vi träffades för bara några timmar sedan och hur de hade hjälpt mig ur min knipa.
Jag pratar med ett flertal människor under kvällen som alla berättar intressanta, fascinerande saker om deras nya hemland som jag aldrig hade fått reda på själv annars.
Tex, en bekant skulle köpa en taklägenhet med en väldigt stor balkong. I kontraktet stod det "You are not allowed to build a tempel on the balcony" Humor! Tydligen hade någon annan i huset släpat upp en massa tunga stenblock och byggt ett mindre tempel på sin balkong utan att tänka på att den kanske inte är lämpad för all den extra tyngden. Men, hyresgästen vägrade riva templet då det inte står något om att man inte får bygga ett tempel i kontraktet. Såklart.
Eller att man behöver inte buga. Det går bra att ta i hand också. Det är ganska invecklat det där med hur man ska buga. Det kommer bara att bli fel hur man än gör så det är lika bra att inte ens försöka.
Bra att veta.
Tydligen är det mycket svårare som japansk medborgare att komma med i loppet än vad det är för en utländsk. Jag själv kom med på första försöket och flera i Namban med utländskt medborgarskap hade kommit med flera gånger medans japanerna i klubben inte alls hade kommit med lika ofta.
Jag träffade en japansk tjej som först efter 6 försök kom med. Så, coachen, byt medborgarskap ett år.
Hans dotter hade flyttat till Bangkok, det var lite tråkigt eftersom att där inte finns någon rolig mara att springa. För man kan ju inte resa någonstans om det inte finns ett marathon att kuta höll jag med om.
Bob och Tom vet ungefär 2 saker om Sverige. Abba och Milleniumtriologin. Och de är fantastiska! De var så lyriska så jag råkade lova att jag ska läsa alla böckerna. De har desutom sett den svenska filmen, med svenska röster och japansk undertext och den var otroligt bra. De visste också att det hålls guidade turer i Stockholm som går i böckernas spår. Jag lovade dem att om de någon gång kommer till Sverige så ska jag ordna en guidad löptur genom Stockholm.
Jag blev presenterad för Kazuo, en japansk kille. Kazuo är den i klubben som ser till att saker händer. Han bokar lokaler, arrangerar fester, förbereder vad som ska hända efter tävlingar mm. Jag sa att en sådan kille har vi också i min klubb! Han heter Ken. Kul.
Det var verkligen en givande och rolig kväll och en fantastisk avslutning på en dag som jag sett fram emot under en så lång tid.
Så, är du någon gång i Tokyo så träffas de och tränar varje onsdag och efteråt brukar det bli en gemensam middag eller öl. Alla är välkomna!
http://www.namban.org/
Jag har nu även skickat en stående inbjudan till Bob, att de ska höra av sig om någon av deras medlemmar kommer till Sverige. Så får de, Barbarerna från Söder hänga med på träningspassen med IF Linnéa, Söders hjältar, och festen efter loppet.
Tack alla Julian, Phil, Greg, Tom, Bob, Kazuo och alla andra i Namban Rango för att ni gjorde mitt Tokyo Marathon än mer oförglömligt!
Jag har nu hittat The Pink Cow och det visar sig att det inte är en porrklubb. Skönt.
Det är en löparklubb!
Fantastiskt! What are the ods?
Och precis som min egna klubb, IF Linnéa, träffas de efter ett lopp för att äta, ta några öl och bara hänga.
Jag hade kommit hem!
Snabbt hittar jag Julian och Phil och jag får lämna tillbaka 1000 Yen till Julian och än en gång tacka för hans vänlighet. De presenterar mig för lite folk och vi får berätta den fina historien flera gånger om hur vi träffades för bara några timmar sedan och hur de hade hjälpt mig ur min knipa.
Jag pratar med ett flertal människor under kvällen som alla berättar intressanta, fascinerande saker om deras nya hemland som jag aldrig hade fått reda på själv annars.
Tex, en bekant skulle köpa en taklägenhet med en väldigt stor balkong. I kontraktet stod det "You are not allowed to build a tempel on the balcony" Humor! Tydligen hade någon annan i huset släpat upp en massa tunga stenblock och byggt ett mindre tempel på sin balkong utan att tänka på att den kanske inte är lämpad för all den extra tyngden. Men, hyresgästen vägrade riva templet då det inte står något om att man inte får bygga ett tempel i kontraktet. Såklart.
Eller att man behöver inte buga. Det går bra att ta i hand också. Det är ganska invecklat det där med hur man ska buga. Det kommer bara att bli fel hur man än gör så det är lika bra att inte ens försöka.
Bra att veta.
Tydligen är det mycket svårare som japansk medborgare att komma med i loppet än vad det är för en utländsk. Jag själv kom med på första försöket och flera i Namban med utländskt medborgarskap hade kommit med flera gånger medans japanerna i klubben inte alls hade kommit med lika ofta.
Jag träffade en japansk tjej som först efter 6 försök kom med. Så, coachen, byt medborgarskap ett år.
Bob & Tom
Bob, den sköna killen till vänster, flyttade till Tokyo från New York för 40 år sedan. Han är idag 64 år.
3:05 blev hans maratid! Respekt! Som Micke sa, ungefär:
"Det är skönt med sådana människor, får en att inse att man alltid kan bli bättre"
Hans dotter hade flyttat till Bangkok, det var lite tråkigt eftersom att där inte finns någon rolig mara att springa. För man kan ju inte resa någonstans om det inte finns ett marathon att kuta höll jag med om.
Bob och Tom vet ungefär 2 saker om Sverige. Abba och Milleniumtriologin. Och de är fantastiska! De var så lyriska så jag råkade lova att jag ska läsa alla böckerna. De har desutom sett den svenska filmen, med svenska röster och japansk undertext och den var otroligt bra. De visste också att det hålls guidade turer i Stockholm som går i böckernas spår. Jag lovade dem att om de någon gång kommer till Sverige så ska jag ordna en guidad löptur genom Stockholm.
Jag blev presenterad för Kazuo, en japansk kille. Kazuo är den i klubben som ser till att saker händer. Han bokar lokaler, arrangerar fester, förbereder vad som ska hända efter tävlingar mm. Jag sa att en sådan kille har vi också i min klubb! Han heter Ken. Kul.
Det var verkligen en givande och rolig kväll och en fantastisk avslutning på en dag som jag sett fram emot under en så lång tid.
Så, är du någon gång i Tokyo så träffas de och tränar varje onsdag och efteråt brukar det bli en gemensam middag eller öl. Alla är välkomna!
http://www.namban.org/
Jag har nu även skickat en stående inbjudan till Bob, att de ska höra av sig om någon av deras medlemmar kommer till Sverige. Så får de, Barbarerna från Söder hänga med på träningspassen med IF Linnéa, Söders hjältar, och festen efter loppet.
Tack alla Julian, Phil, Greg, Tom, Bob, Kazuo och alla andra i Namban Rango för att ni gjorde mitt Tokyo Marathon än mer oförglömligt!
En gåva är inte bara en gåva
Jag drog in till NK idag för att hitta en gåva till Mr. Hosono som tack för hjälpen med allt.
Träffade Mariko där som gav mig ovärderliga tips på vad man bör tänka på när det gäller gåvor och japaner. Hon är själv japanska så hon har stenkoll. Mycket bra. Jag hade något minne i bakhuvudet just ang gåvor och japanska traditioner, att det inte är som de svenska. Och mycket riktigt.
Nu har jag desutom googlat lite i ämnet efteråt och inser att det finns en väldigt lång tradition och ett, för mig som västerlänning, invecklat system i hur det här med gåvor fungerar.
Kort sammanfattning är att man ska uppehålla en balans och harmoni genom vad, hur, när gåvor hanteras.
Invecklat men väldigt fascinerande. Och som alltid finns det en anledning till allt.
Mer ingående om japansk gåvotradition kan man hitta här:
http://japan.ifokus.se/articles/4d715276b9cb4622390656c3-giri-och-traditionen-med-presenter-och-gavor
Bara inslagningen har en viktig betydelse. Här följer en vacker beskrivning på hur man tänker.
"I Japan är paketinslagningen, tsutsumi, inte bara begränsad till det rent funktionella, det vill säga att gåvan ska få papper och snören omkring sig.
- Själva inslagningen har en viktig, andlig och kulturell funktion. Estetiken spelar stor roll när japaner slår in en gåva. Paketets alla sidor, inte bara "framsidan" som i Sverige, ska vara vackra. För många svenskar verkar det räcka med att svepa in gåvan i mycket papper och ösa på med en massa tejp. Men i Japan måste till och med de gömda, icke synliga, delarna utformas på ett tilldragande sätt.
När pappret runt gåvan vecklas ut avslöjas nämligen givarens äkta karaktär. Är man en ordentlig eller en slarvig person? Atsuko gör jämförelse med människans själ. Den är också ofta gömd och osynlig vid första ögonkastet.
- Ju fler skikt som öppnas in i oss, desto mer sanna och äkta visar vi oss för omvärlden. Och till slut öppnas vårt hjärta och vår själ. På samma sätt omsluter paketet gåvans innehåll. Därför är det för nästan alla japaner en omöjlig tanke att överlämna en naken, oinslagen present eller gåva.
Precis som när man försiktigt hjälper en vän på med kappan måste en gåva slås in med ömhet och omsorg, fortsätter hon. Det japanska ordet ho si betyder just att klä på ett föremål."
Hämtat från denna artikel om du vill läsa den i sin helhet
http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/ytan-lika-viktig-som-innehallet
En modern tradition som kom för bara några år sedan men som har satt sig hos många redan är Alla Hjärtans Dag.
En dag då kvinnor ger choklad till sina manliga kollegor även fast det inte är kopplat till något romatiskt, kallas Giri choco. Och många byter choklad med varandra. Mellan väninnor kallas det Tomo choco och choklad till någon man verkligen tycker om då ska det vara en dyr choklad, Honmei choco.
Läste ett tips att man skulle ha med sig extra choklad denna dag utifall att man skulle få choklad av någon man inte förväntat sig att få utav. Så man har choklad att ge tillbaka. Mycket choklad blir det...
Och det är inte slut här.
White Day, som är den 14 mars, då är det payback time. Då ska männen ge tillbaka till alla kvinnor som de fick choklad av på alla hjärtans dag. Det behöver inte vara choklad igen men det bör vara en gåva värd 3 gånger mer än den de fick. Snacka om att man ska hålla koll på vad man fått utav vem.
Så, vad blev det?
Det blev pepparkakor, en flaska 100% Blåbär och en mugg från Iittala. En mugg från en service som jag själv har hemma och som jag tycker är väldigt vacker med mönster som hämtat från de finska trollskogarna.
Från Iittala.com
Träffade Mariko där som gav mig ovärderliga tips på vad man bör tänka på när det gäller gåvor och japaner. Hon är själv japanska så hon har stenkoll. Mycket bra. Jag hade något minne i bakhuvudet just ang gåvor och japanska traditioner, att det inte är som de svenska. Och mycket riktigt.
Nu har jag desutom googlat lite i ämnet efteråt och inser att det finns en väldigt lång tradition och ett, för mig som västerlänning, invecklat system i hur det här med gåvor fungerar.
Kort sammanfattning är att man ska uppehålla en balans och harmoni genom vad, hur, när gåvor hanteras.
Invecklat men väldigt fascinerande. Och som alltid finns det en anledning till allt.
Mer ingående om japansk gåvotradition kan man hitta här:
http://japan.ifokus.se/articles/4d715276b9cb4622390656c3-giri-och-traditionen-med-presenter-och-gavor
Bara inslagningen har en viktig betydelse. Här följer en vacker beskrivning på hur man tänker.
"I Japan är paketinslagningen, tsutsumi, inte bara begränsad till det rent funktionella, det vill säga att gåvan ska få papper och snören omkring sig.
- Själva inslagningen har en viktig, andlig och kulturell funktion. Estetiken spelar stor roll när japaner slår in en gåva. Paketets alla sidor, inte bara "framsidan" som i Sverige, ska vara vackra. För många svenskar verkar det räcka med att svepa in gåvan i mycket papper och ösa på med en massa tejp. Men i Japan måste till och med de gömda, icke synliga, delarna utformas på ett tilldragande sätt.
När pappret runt gåvan vecklas ut avslöjas nämligen givarens äkta karaktär. Är man en ordentlig eller en slarvig person? Atsuko gör jämförelse med människans själ. Den är också ofta gömd och osynlig vid första ögonkastet.
- Ju fler skikt som öppnas in i oss, desto mer sanna och äkta visar vi oss för omvärlden. Och till slut öppnas vårt hjärta och vår själ. På samma sätt omsluter paketet gåvans innehåll. Därför är det för nästan alla japaner en omöjlig tanke att överlämna en naken, oinslagen present eller gåva.
Precis som när man försiktigt hjälper en vän på med kappan måste en gåva slås in med ömhet och omsorg, fortsätter hon. Det japanska ordet ho si betyder just att klä på ett föremål."
Hämtat från denna artikel om du vill läsa den i sin helhet
http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/ytan-lika-viktig-som-innehallet
En modern tradition som kom för bara några år sedan men som har satt sig hos många redan är Alla Hjärtans Dag.
En dag då kvinnor ger choklad till sina manliga kollegor även fast det inte är kopplat till något romatiskt, kallas Giri choco. Och många byter choklad med varandra. Mellan väninnor kallas det Tomo choco och choklad till någon man verkligen tycker om då ska det vara en dyr choklad, Honmei choco.
Läste ett tips att man skulle ha med sig extra choklad denna dag utifall att man skulle få choklad av någon man inte förväntat sig att få utav. Så man har choklad att ge tillbaka. Mycket choklad blir det...
Och det är inte slut här.
White Day, som är den 14 mars, då är det payback time. Då ska männen ge tillbaka till alla kvinnor som de fick choklad av på alla hjärtans dag. Det behöver inte vara choklad igen men det bör vara en gåva värd 3 gånger mer än den de fick. Snacka om att man ska hålla koll på vad man fått utav vem.
Så, vad blev det?
Det blev pepparkakor, en flaska 100% Blåbär och en mugg från Iittala. En mugg från en service som jag själv har hemma och som jag tycker är väldigt vacker med mönster som hämtat från de finska trollskogarna.
Från Iittala.com
lördag 3 mars 2012
The Pink Cow
Och mycket riktigt ringer Julian upp och ger mig adressen till "The Pink Cow"
I ett ögonlick flyger en tanke förbi som innefattar porrklubb, främlingar, ensam tjej, men jag låter den tanken flyga förbi lika snabbt som den kom.
5 minuter senare ringer även Phil upp och kollar så att jag har koll på läget och låter hälsa att det bara är att ringa om jag inte hittar. Gulle.
Hoppar på tunnelbanan till Shibuya. Lätt, jag börjar få lite koll på tunnelbanan nu. Ok, de e bara 3 stationer men ändå.
Där ska jag promenera på ett av världens högst trafikerade övergångsställe.
En klassiker från filmen Lost in translation.
Spana in klippet. På köpet får ni en förbannat bra cover av Ane Brun.
http://www.youtube.com/watch?v=Lyhw23dxfxg&feature=related
Integrationsproblem i kortbrallor
Under min vistelse i Tokyo upplever jag att många japaner är väldigt korrekta, hövliga och väluppfostrade. De tar hänsyn till sin omgivning, skräpar inte ner, är inte i vägen, hälsar, hälsar, och hälsar.
Trots att jag inte såg ens ett tiotal västerlänningar när jag gått runt i Tokyo under en hel dag så är det ingen som glor.
Och jag är ganska lång här för att vara tjej. Jag klär mig inte i svart som många andra, har runda ögon men ändå är det ingen som glor. Skönt.
Men.
Att åka tunnelbana i denna outfit.
I Tokyo. Det är 8 grader ute.
Jag luktar svett och kiss.
Då. Då är jag inte stöddig.
Den känslan.
Fy fan...
Trots att jag inte såg ens ett tiotal västerlänningar när jag gått runt i Tokyo under en hel dag så är det ingen som glor.
Och jag är ganska lång här för att vara tjej. Jag klär mig inte i svart som många andra, har runda ögon men ändå är det ingen som glor. Skönt.
Men.
Att åka tunnelbana i denna outfit.
I Tokyo. Det är 8 grader ute.
Jag luktar svett och kiss.
Då. Då är jag inte stöddig.
Den känslan.
Fy fan...
Äntligen tillbaka på hotellet. Jag ber hotellstäderskan att föreviga denna förtjusande uppenbarelse.
Greige vårkänslor på Södermalm
Fågelholk på en annars fantastiskt grå, tom, cementvägg.
Gör ett litet uppehåll i min Tokyo-story, än finns det en del roligheter kvar att berätta om.
Vaknade kl 07 i morse, sovmorgonen höll sig undan denna lördag. Har påverkats mycket mer är vad jag kunde ana utav jetlag.
Har vaknat mitt i natten, vrålhungrig, gått upp kl 04.30 och börjat städa i hopp om att kunna ta igen med en powernap senare under dagen. Men ingen siesta och inga tidiga kvällar har blivit av så jag har lite minus på sömnkontot.
Satte på kaffebryggaren och drog på mig löparkläderna. Solen sken och inte ett moln på himlen så det fick det bli en vår-outfit.
Hellre frysa i början än en varm och svettig runda.
Svensk barmark. Äntligen! Jag tackar för att ni har städat bort den sista snön från trotoarerna när jag varit borta.
Just denna period på året är väldigt grå, beige och brun. Greige.
All skit som gömts i snön ligger kvar på marken tillsammans med allt makadam som ännu inte sopats bort. Gräsmattorna ligger bruna och halvdöda med all sin hundbajs som nu börjar sprida sin doft när den tinas upp i solen.
Den vårkänslan
Detta är ju även en föraning om vad som komma skall. Det vita, kalla har försvunnit och lämnat oss kvar med smutsen den gömde. Men bara för att göra oss redo på allt det ljusa, vackra gröna som är på väg. Kontraster.
Gav mig iväg på en gammal vanlig runda längs med vattnet här på Söder. Tog det lugnt, såg mig omkring för att glo lite. Som vanligt. Jag gillar att glo. Trots att man har varit på samma ställe 1000 gånger så finns det alltid något nytt att glo på. Det gäller bara att öppna gluggarna och lägga tankarna på paus en stund.
Och när omgivningen smälter ihop i en greige, hundbajsluktande tavla då är det nästan lättare att notera de utstickande detaljerna.
Sådant här bara älskar jag! Tänk vilken tid denna människa ha lagt ner på att göra sin cykel luden.
Köpt ett luddigt tigertyg, var hittar men det? Klippt det i passande cykelrams-bitar, letat upp ett lim lämpligt för tigertyg som ska klistras på en cykelram.
Live your life the time is now
Min favorit-klotter-poet har blivit med båt minsann.
torsdag 1 mars 2012
Julian, my hero!
Hallelulja!!!
Ok. Ni ser bilden nu va, jag e helt jäkla lost in Tokyo.
Ännu en gång...
Vi har nu kommit ut ur uppsamlingsbyggnaden och nej, ingen buss som kan ingå i paketet syns till.Darn!Planka på Tunnelbanan gör jag bara inte. Det skulle vara så otroligt pinsamt. I Sverige hade jag kunnat överväga det men inte här. Jag sticker redan ut som det är, jag behöver inte mer uppmärksamhet.Jag börjar spana efter någon som ser ut att prata hyfsad engelska, inte helt självklart har jag upplevt. Men jag måste iaf fråga någon, jag kan ju inte bara gå här som ett hjälplöst våp. Det kanske finns någon som vet något som jag inte vet. Jag visste ju inte att lastbilarna med påsarna skulle åka från starten 40 min innan start tillexempel. Det var ju ganska många fler som visste det.Ser 2 europeiska killar i den långa tarmen av löpare som slussas vidare på området."Hi, do you know what will happen right now? Is there like possibly any bus that goes back to the start?"De konstaterar ganska omgående att nej, det tror de inte."eh...oh...no...."Så, jag drar storyn om min påse som ligger på mitt hotellrum just nu och att jag i stressen missade få med mig pengar eller något vettigt alls så jag vet inte riktigt hur jag ska gå tillväga.Och nu mina vänner!Nu uppstår ett riktigt, äkta, Halleluja moment!Den ena killen drar upp 1000 yen och ger till mig så att jag ska kunna ta mig hem.Behöver jag säga att jag börja lipa igen?Vilken fantastisk människa, jag är alldeles ifrån mig utav tacksamhet. Tänk att någon vill göra detta för mig, en total främling.Vi presenterar oss för varandra och börjar prata i väntan på att komma fram till tunnelbanestationen. Julian och Phil har båda sprungit maran och har nu blivit uppmötta av sina familjer på området.
De är britter bosatta i Tokyo sedan flera år tillbaka och har sprungit denna mara några gånger nu. Folkmassan rör på sig i sakta mak och vi fortsätter att prata om loppet och livet.
Jag förklarar hur det kom sig att jag hamnade i Tokyo. Efter en stund berättar killarna att de är ett gäng som sprungit idag och som ska träffas över en middag ikväll.
De undrar om jag har lust att följa med.Men detta är inte på riktigt! Klart att jag vill det. Vilken grej.
Ännu en gång svämmar känslorna över.
1000 Yen gjorde min dag ännu mer magisk
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)