Oj oj oj va gott de va me Pak Choi

Ja, töntigare rubriker finns faktiskt.

Men jag hittade en väldigt snygg Pak Choi på mitt favorit ICA så den fick sätta grunden för söndagsmiddagen. Jag planerar oftast vad jag ska laga i affären, utgår från vad som ser mest fräscht eller roligt ut just då.
Och idag blev det Pak Choi som fick sällskap av ingefära, chili, vitlök, citrongräs som koktes i en buljong. Slängde ner lite brocoli och risnudlar på slutet och stekte strimlad kycklingfilé.
Känns skönt att bli mätt på fräscha, lätta smaker som inte tynger.
Det har blivit lite väl dekadent matintag sen maran för 3 veckor sedan så nu gäller det att börja hitta tillbaka till formen. Och! Det är ju Premiärmilen som stundar nästa söndag.
Inte för att det jag äter en vecka innan ett lopp kommer vara fantastiskt avgörande för resultatet men i mitt huvud känns det vettigt. Och det är lika mycket huvudet som benen som kommer att kuta de där 10 kilometrarna.

Kom på för någon dag sedan att jag inte har sprungit något millopp sedan 2010. Midnattsloppet sprang jag då på 57 minuter. Året innan kom jag i mål på 55 minuter och då hade jag slutat röka några månader innan. Så man kan säga att jag var mindre nöjd 2010, funderade på att lägga av med löpning. Det var nog inte min grej när jag tränade mer men bara blev långsammare. But little did I know then.... Varför jag inte la av? Jo, det var ju så många sköna människor som höll på med löpning så det var liksom svårt att undvika. För jag lovar, jag försökte faktiskt undvika löpning ett tag efter det tråkiga loppet men det gick inte. Alla träningspass och tävlingar ingår liksom i sättet man umgås på. Jag ville ju fortsätta träffa alla mina vänner så då blir det liksom nästan oundvikligt att inte hålla på med samma grej som de. Så till slut drogs jag med igen.
Vilket får mig att tänka på hur viktigt det är med sammanhållning och grupptillhörighet. Det är ju säkert liknande anledningar till varför folk dras med i andra "gäng". Man vill känna sig som en i gruppen, vara en del i gemenskapen. Sen att anledningen till att grupperingar sker, såsom motorcyklar, biodling eller viärblondaochdetärinteni-idioter, är en annan sak. Men grunden är någonstans densamma tror jag. Vilken tur att det var löpare och inte rasbiologer jag stötte på.
I alla fall...

Premiärmilen ska bli lite utav min revansch på millopp.
Coachen tror jag kommer kuta på, huh, jag vågar knappt skriva ut det i text....SUB 44!!! Jag sa till på skarpen att han inte kan säga så, jag blir ju rädd!
Men jag måste ju samtidigt erkänna att jag innerst inne också blir väldigt glad och stolt. Jag, den stora, långsamma klumpen som för 4 år sedan hasade mig runt 5-6 km i ett elljusspår på mornarna för att sedan ta mig en cigarett eller 8 på eftermiddagen.
Och idag tror någon på att jag kan göra milen på, huh, nu måste jag skriva det igen, SUB 44.

Den känslan...
Den är jävligt cool.